Det hade kanske gått att stoppa, om jag bara tänkt efter lite.
Det hade nog hindrat utvecklingen lite, om jag tryckt ner huvudet i en hink med kallt vatten. Tankarna hade rusat inåt, sökt värme och samlat sig i mitten av hjärnan.
I och för sig hade nog problemet uppstått snart igen, med tanke på hur varm den sommaren var.
Dom hade vidgats, letat sig utåt igen och spridits som pollen med vinden.
Du skulle ha sett henne, du skulle ha sett dom stegen hon tog. Hon hade pärlor i sina öron och det doftade ny-tonat om hennes hår. Hon kom som en svalkande vår som stod och vägde, och inte hade bestämt sig om den skulle spricka ut i sommar eller kittla retfullt en stund till med löftet om det.
vit i hyn och fräknig. En sval hägring på den soldränkta och värmeböljande gatan.
Jag satt på trappan och lutade ryggen mot ytterdörren till trapphuset, till min lägenhet. Jag höll andan. Jag gjorde vad jag kunde för att se så snygg och lite nervös ut som möjligt, under den sista pinsamma delen av hennes gång (från det att vi ser varandras ansikten tydligt, tills vi är inom samtals avstånd).
-Hej! Sa vi i mun på varandra.
-Smurf! Utbrast hon snabbt och blommade ut i ett leende.
-Smurf. Skrattade jag tyst fram.
Jag reste mig upp, mötte hennes ögon. Ett flackande skådespel, alltid på väg, men ingenstans att ta vägen. Ett jagande men sårat djur.
-Får man en kram? Frågande hon tyst och blygt.
-Klart du får. Sa jag.
Och vi slöt våra armar runt varandras halsar... våra parfymer slog emot varandra och gav oss varsin örfil.
Hennes nacke kändes kokande varm under hennes tjocka, solbelysta hår.
Och plåtbalkongerna smällde i hettan.
Jag öppnade min mun, och hon sköt in sin förbannelse i mig. Kärlek... en berusande hunger, gränslös och evig. för alltid i fåfänga kedjor.
Mitt hjärta förvandlades till ett djur... instinkt-piskat till jakt eller nedsövt i ide, tar vad det måste och lämnar resten åt korparna, rädd att bli skadat så det skyr dom okända... prasslande snåren.