Du kom in i mitt liv
skapade minnen
jag än idag lever på.

Du formade om mitt
gråtande hjärta
till ett spirande
tonårsäpple.

Levde upp som
om det vore mina
sista dagar,
njöt av det
lustfyllda nätter vi så
villt och ömt
lockades till.

Min unga ålder
fann du många
frågor i, men
i mina ögon fanns
bara du.

Då jag sjuk och
trasig bar den
särk avdelningen
delade ut, vattnades dina
ögon i tron att
min kropp aldrig
kunde stå upp igen.

Dina ord den jul
fick mitt sinne att
sprattla till.
" Du är min julklapp."
Sen satte du din
hand i min då
vyn med båtarna
i ett kallt vinterlandskap
piskade upp hamnen.

Mina ögon drömde
om sommaren. Hoppet
att släppa kryckor och
rullstor gav mod
att kämpa.

Aldrig ville du släppa
tanken på mig i
avgrundens mörker.
Trots min sjukdom
vägrade dina ögon se
det jag såg, trots mina
krämpor och dina
vak under nätter, vägrade du
se hoppet
rinna bort.

Varje gång mina tårar föll
torkade du mina kinder,
varje gång min tro föll
tog du emot mig och höll
mig hårt.

En dag vaknade vi och
såg att drömmen vi haft inte
överlevde.
Jag kunde inte öppna mig,
prata, eller gråta, utan
att hysteriskt fångas av
vrålen mitt hjärta ville ge.

Den dagen åkte jag hem,
upptäckt jag att saknaden
efter dig och det
vi lovat varann inte
längre fanns gjorde så
ont i mitt arma
hjärta, som redan
gått sönder allt för
många gånger.

Aldrig skulle det bli såhär,
för sagan om de som möttes
på en perrong då jag
om igen behövde vård.
Aldrig skulle sagan dö,
men den klarade inte
allt vi fick stå ut med.

Minnena från den tiden
får mig att undra
om allt har en mening.

Nu har det gått över ett år
sen vi möttes för första
gången, vi pratar inte
mer, nu gråter
mitt hjärta då jag hör de
sånger vi sjöng tillsammans
hemma hos dig.
Men minnena finns kvar
och där ska de stanna.