Är detta bara en dröm?
Eller yttrade du aldrig orden?
Orden som hade fått min spända kropp att slappna av,
orden som hade fått mig att känna mig trygg och älskad igen,
orden som hade fått mig att inse att vi är två...
Fortfarande.

Istället sa din tystnad allt jag inte ville höra.
Min hud brände som eld där din hand inte smekte mig tröstande
och mina läppar skälvde av längtan att galet kyssa liv i oss igen.

Luften blev kvav av frågor som inte får svar
och förväntningar som svävat för högt.
Det fanns inget annat att göra än att hålla om varandra hårt,
som om inget kan ändras då, som om allt måste vara bra,
som om du inte just inte hade yttrat de där orden
och vi rämnat med grunden.

Jag vaknar i din famn.
Dina armar kramar mig hårt i sömnen,
du andas varmt, lugnt mot min nacke
och jag undrar;
var det bara en dröm?