Det var en gång en ung vacker tjej, med guldigt hår ner till midjan, hon hade en ljuvlig sångröst. Hon hette Kayla och bodde långt långt borta i fjärran land där allt är vackert, fåglar kvittra om morgonen och det är alltid nybakat bröd i bageriet.
Hon hade en bakgrund värre än de flesta. Hon hade snott och mördat och var efterlyst i många länder men här i fjärran land var hon inte efterlyst, det kunde ingen vara i detta land med en sådan skönhet tyckte de alla som bodde i byn. Men en dag så började hon ta saker men hon tog bara från de hjälplösa gamla damerna i byn, men det hon inte visste var att den här byn var full av magiska väsen och en massa annat som hon aldrig hade hört talas om.

Så en dag kom en utav de gamla damerna, som var en häxa som hade levt i århundrande och uttalar en förbannelse över henne;
"Du ska lida lika mycket som du har utsatt de gamla damerna i byn för, din skönhet blir min och din ljuva sångröst blir min tills du hittar en man som älskar dig för den du är, men du kommer förbli ung tills du hittar denna man som du kan dela livet med och för varje dag du tillbringar med denna man ska du bli vackrare och vackrare" kraxade den gamla häxan och viftade med sitt trollspö och ett glitterstoft föll över och den gamla damen blev ung o vacker medans Kayla långsamt blev hemskare och hemskare att se på, hennes guldiga vackra hår blev livlöst och blev grått, hennes sångröst blev lika ful och hemsk att höra på som en skatas och hennes vackra ögon blev djupt svarta från att ha varit gröna. Hon försökte strunta i hennes hemska utseende, hon klarade det så länge hon inte gick in till byn där alla stirrade på henne och pratade föraktfullt om henne. Nu visste alla vad hon hade gjort.
"vad mycket ett utseende kan göra" tänkte hon för sig självt

Efter en månad kunde hon inte stå ut med känslan av att alla stirrade och pratade om henne. Hennes man som hon var bortgift till, ville inte ha henne längre, när alla tyckte hon var ful, så byn samlades en fullmåne natt. De bestämde att nästa morgon skulle alla komma och förvisa henne ur byn. Men i den här folksamlingen var det en annan ung tjej som upplevt samma sak som hon går igenom så hon bestämde sig för att hjälpa henne, så hon sprang till Kaylas hus och knackade på dörren.
"snälla släp in mig" vädjade hon
Kayla öppnade genast dörren och såg en vacker flicka och undrade vad hon gjorde här.
"Vad gör du här?" frågade Kayla
"Jag ska rädda dig, du måste fly, de kommer imorgon för att schasa ut dig ur byn!"
"åh nej, kan inte du följa med mig? Snälla" bad Kayla
"men jovisst, bara du skyndar dig, jag vill inte vara medskyldig, snälla, skynda dig!"
"okej, jag ska bara packa" sa Kayla och började genast packa ner kläder
"vi lär behöva ganska mycket mat" sa den unga flickan
"okej, ska jag gå ner till byn om hopp om mat?" frågade hon
"nej, jag gör det" sa flickan och gick iväg mot byn
Medans flickan hämtade mat, packade Kayla ner sina kläder och två påsar med salt så att matten inte skulle ruttna när vi vandra.
Kayla packade ner de dyraste kläderna och de som man kunde använda i skogar och annan sorts terräng som hon inte var van vid.
Efter en lång stund kom hon tillbaka med en last av mat på en vagn som hon drog.
”vi får turas om att dra vagnen när vi går” sa flickan
”okej, men ska jag packa ner ett tält” frågade Kayla
”o ja, det lär vi nog behöva” sa hon

Redan när de hade packat klart började de mot sin färd bort från byn. Efter en lång vandring över berg och genom byar så slog de sig ner i dal nära en by, mitt i skogen och de närmaste dagarna så gjorde de allt för att överleva, de hög alla djur och insekter som kom nära de, ovetandes att de var helt ofarliga. En dag så fortsatte de sin vandring de gick över höga berg och djupa dalar sen slog de läger igen men den här gången var det inte så nära en by så om de skulle behöva hjälp var de tvungna att ta hjälp av varandra. Den här gången så bestämde de sig för att bygga ett hus och slå sig ner här, för alltid.

De tog bambu som fanns i dessa regnskogar, de tog koda och använde det som lim och gjorde sedan rep av lianer för att kunna sätta upp huset. Kayla tog hand om bygget medans flickan letade upp mat och lagade maten.
En dag så frågade Kayla flickan;
”vad heter du? Jag kan ju nt gå runt och säga du o flicka eller flickan hela tiden”
”mm… jag heter Mindola” sa hon till sist efter att ha dragit ut på meningen en stund
”Mindola” sa Kayla, och smakade på namnet
”Mindola är fint” fortsatte hon
”men du, vi måste snart om nåt år ge oss av, vi kan inte vara kvar här, för tillslut så hittar de oss.” sa Mindola
”okej” sa hon tyst
De fortsatte bygga på huset, efter några veckor var huset klart. Huset var stort, möblerna var gjorda av stora löv och bambu av träden. Huset luktade lite som Kaylas exotiska parfymer som hon hade använt varje gång hon skulle träffa sin före detta man. Hon hade alltid älskat att ha någonting att göra, så hon började pressa saft ur bambu och blanda ut det med vatten och på så sätt kunde hon använda parfym. Hon hade alltid älskat att gå runt i affärerna och lukta på parfymer, parfym var hennes stora passion, hon visste alltid vad en parfym var gjord av när hon luktade på den, hur mycket kemikalier det var i och hur mycket växter det var i och främst vilka växter som var i en parfym.

En kväll vid en brasa som Kayla hade gjort upp så berättade Kayla och Mindola om sig själva för varandra. Kayla berätta hennes hemska bakgrund och om världen utanför fjärran land och hur det var att bo där och varför häxan hade förvandlat henne, hennes tankar när de gick i skogarna och när hon satte upp huset. Mindola berättade att hon också hade tagit av häxan och blivit ful men hon hade redan funnit kärleken så hon fick vara husmor från att hon var 9år tills hon blev 16år åt häxan och hon hade försökt fly men kraften som häxan hade förhäxat henne med var så stark så hon kunde inte ta ett steg utanför byns gräns, en annan gång gömde hon sig i byn men häxan hittade henne redan några minuter efter. Hon hade aldrig försökt rymma igen och sen när hon väl fyllde 16år så bröts förbannelsen men då ville hon var kvar hos häxan och då sa häxan till henne: ”Du kan gå när du vill, jag vet när du vill det, men ha i åtanke att hjälpa andra, så kommer du veta när du ska gå”
Till en början förstod inte Mindola men efter ett tag så förstod hon när personer råkade ut för faror och Mindola alltid ville hjälpa men när hon skulle det hade personen redan fått hjälp och när Kayla kom så förstod att det var Kayla hon var tvungen att hjälpa.

Efter de hade berättat sina historier för varandra så satt de kvar och stirra in i elden och till sist så somnade de, framför elden som aldrig verkade ta slut.

Kayla drömde en märklig dröm;
Hon gick i en kolsvart tunnel som aldrig verkade ta slut, men det fanns ett ljus och helt plötsligt var det två gångar hon kunde välja på, båda ledde till olika personer som satt fast i en fälla, den ena gången ledde till hennes mamma och den andra till Mindola och precis när hon skulle ta gången till sin mamma så vaknade hon och befann sig på riktigt i tunneln och var tvungen att välja, men den här gången valde hon Mindola, den som ställt upp för henne som hennes mamma aldrig skulle ha gjort för henne, som Mindola gjorde.
Mindola var uppbunden i ett rep, nedsövd och bredvid henne låg det en lapp, vilket löd så här:
”Det är här det börjar”
Kayla knöt los henne och bar henne hem eftersom hon sov och lade henne i sängen som hon gjort av löv och bambu.
Hon grubblade hela natten om lappen, vad personen som hade skrivit den hade menat. Skulle hon ställas på prov fler gånger? Skulle det vara farligt nästa gång? Är mamma död? Och sådana frågor som nästan var helt omöjliga att svara på.
Nästa morgon så satt Kayla och Mindola och diskutera om lappen och hur de skulle bära sig åt för att det inte skulle hända igen. De kom fram till att de skulle alltid vara nära varandra och man skulle säga till när man skulle göra nåt. Sen gick Mindola ut för att plocka blommor och Kayla satt och väntade på henne.
Hon vaknade av att Mindola satte sin hand och sa med en mörk ton;
”Vakna, vi ska ut!”
Kayla stelnade till när hon hörde hennes röst, det var inte alls Mindola som hade sagt det, det var någon annan. Personens hand kändes som sten på hennes axel. Hon tog henne ut och förde henne genom skogen, till en grotta med en stor sten framför och stannade.
Hon putade ner Kayla så att hon satt på knä och sa;
”Du måste offra blod från dina händer” och så drog hon fram en fickkniv ur fickan.
Kayla försökte streta emot men hon var starkare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Hon skar ett långt djupt sår över handen på Kayla så att det börja blöda riktigt ordentligt, hon såg nästan lite hungrig ut tänkte Kayla.
Personen tog Kayla hand och hällde lite blod i en liten skål och börja rita en massa tecken på stenblocket framför. Magiskt så flyttade stenen på sig och tjejen drog upp Kayla på fötter igen och förde henne genom grottan till ett avlångt glas rum som sträckte sig över resten av grottan.
Glasrummet delade sig på mitten och gick 3 olika vägar.
”Här har du all information du behöver” sa hon och gav henne ett kuvert och puttade in henne i glas rummet
Kayla öppnade kuvertet och läste brevet inuti.
”Du har två val att välja mellan, du kan bli för evigt vacker eller rädda din vän,
Gör rätt val och du kanske får båda
Hälsningar Lawrence, din pappa”
Kayla gick till mitten där gångarna möttes. Gångarna lystes upp av facklor på vägarna. På varje gång på vänstra väggen fanns det en skylt.

På vänstra gången stod det; familjemedlem
På mittens gång stod det: Ditt livs kärlek och skönhet
På högra gången stod det: Mindola
Såklart så tänkte hon ta mitten gången men sen så börja hon tänka på Mindola och gick högra gången i stället. Hon sprang fram till något som såg ut som en människa, till sin förskräckelse var det inte Mindola det var ett skelett som låg mot väggen. Hon fortsatte springa längre in i grottan som aldrig verkade ta slut.
Helt plötsligt så släcktes alla facklor men hon fortsatte att springa, hon kände hur det börja blåsa inne i grottan.
Det här är ju lite konstigt för en grotta, tänkte Mindola för sig själv.
Plötsligt så känner hon hur det regnar eller skvätter. Hon känner blöt trä under sina bara fötter. Hon stänger ögonen och öppnar de igen. Hon står på en båt som seglar över de 7 stora haven.
Hon blundar igen och önskar att hon var någon annan stans, hon öppnar ögonen igen och hon står i grottan igen.
Hon fortsätter längre in i grotta, hon ser en silhuett, människosilhuett, ljuset spirar in från fönstret ovan. Hon springer mot silhuetten, hon ser att det är Mindola men när hon sträcker ut handen mot Mindola så tar hon i något… en glasvägg tror hon och försöker igen. Hon blundar ögonen och önskar att hon stod på andra sidan, men den här gången gick det inte.
”Du måste vela det med hela ditt hjärta o själ” viskar någon från ingenstans och hon tror att hon börjar bli halvt galen.
Men hon blundar igen och försöker.
Hon tänker på alla dåliga och bra minnen på henne och Mindola och tänker på att hon skulle kunna rädda henne.
Hon väcks ur sina tankar när Mindola börjar skrika, att det brinner och Kayla öppnar ögonen och hon står på andra sidan, hon tar ut sin fickkniv ur fickan och skär upp repen som Mindola är fastbunden med på korset.
”Hur ska vi komma ut?” frågar Mindola
”Vi får väl hoppa ut genom fönstret, hoppa upp på mina axlar, slå sönder fönstret med knivens skaft, klättra ut och räck mig en hand”
Hon gjorde som jag sa och försökte ta tag i mig men det gick inte.
”Spring iväg utan mig” sa hon medans elden höll på att ta sig förbi glasrutan, snart skulle det bli för högt tryck och glaset skulle spräckas, och det var riktigt snart.
Kayla satte sig i fosterställning. Glaset spräcktes, hon la huvudet mellan benen.
”Jag skulle ju bli vacker, hitta kärleken, om jag kommer ut härifrån levande ska jag lova mig att aldrig ta något förgivet” tänkte hon och önskade att hon var tillbaka i Mindolas och hennes hus.
Hon blunda och allt blev svart. Hon vaknade upp i huset i sin säng. Mindola och en man stod lutad över henne.
”Klarade jag mig?”
”Ja, du är ju inte direkt död”
Kayla titta rakt i manens ögon och fråga;
”Vad gör du här och vem är du?”
”Jag är prinsen av landet långt långt borta, det var jag som släckte elden och hitta dig där, sedan dök din vän upp och vi hjälpte dig hit”
”Tack, för hjälpen, men jag tror vi klarar oss nu”
”Men om ni ändrar er kan ni alltid bo på hotellet”
”Okej men jag tror vi klarar oss själva nu, ers majestät”
Han red på sin häst tillbaka till slottet. Han kom varenda dag till de med mat och en dag gick prinsen ner på knä framför Kayla och sa:
”Du är det vackraste och snällaste person jag någonsin mött, vill du gifta dig med mig?”
”Såklart jag vill!” sa hon och kysste prinsen
”Men jag måst få veta ditt namn” sa hon
”Mitt namn är Harry William Faraway XI”
”Okej, Harry William Faraway XI mitt är Kayla”
Mindola fick bo i gästrummet och Harry och Kayla lede lyckliga i alla sina dagar och de fick tre barn som hette:
- Marcus Harry William Faraway XII
- Stephanie Isabella X
- Kayla Mindola I