Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag och mina barn

Väggarna är vita med struktur, tavlorna har jag delat in i sektioner.... Monet har en vägg, min dotters konst och lite som förknippar henne har en vägg, havet och vattnet har en vägg...

Mina pojkar, som bor i familjehem vill jag ska finnas över allt i min lägenhet, de finns inte hos mig, men ändå... Jag vill att de ska känna att jag inte glömt de bara för mitt liv varit så trasigt. Vissa som läser detta kanske undrar varför jag berättar om det.
Jo, det är för jag vill att de ska få ta mycket plats, de är ju mina avkommor, mina älskade pojkar jag är så stolt över...

" Mamma, jag är så glad du gav mig ett liv". Mina tårar vill komma, men jag måste vara vuxen...
" Jag är så glad du har det bra." Säger jag.
Min äldsta som blir 16 i år sa en gång när jag var och hälsade på.
" Vet du vad jag vill bli när jag blir stor?"
" Nej," säger jag och spärrar upp mina öron.
" Jag vill spela i Italienska ligan, först ska jag hamna i superettan, sen ska jag dit...
" Ooooo, då dka mamma titta på dig, skryta om dig för alla." Inte populärt sagt märkte jag... Han blev röd som en tomat, insåg att mamma sa detta...
" Mamma, jag är stolt över dig!".
" Är du?" Frågade jag med en förundrad blick...
" Ja, det är jag," sa han och kramade om mig.
"Trots du inte mår bra, trots dina ben inte orkar alltid finns du med mig."
Mina tårar sökte sig mot ögonvrån, för inte trodde jag att min son älskade en mamma som en gång lämnade bort honom...
" Men..."
"Mamma," sa han med bestämd ton...
"M, " kände hur gråten skockade sig i halsen...
"Det jag är rädd för är att du inte kommer att överleva, att din sjukdom äter upp dig."
" Lilla vännen, detta är inte dödligt," sa jag i hopp om att han skulle släppa det. Men hans oro malde inom honom...
" Mamma, vad har du?"
" Inflammation i hela kroppen."
" Glömde du inte din lymfkörtel, alla gånger du ligger sjuk och inte kan komma?"
" Vem har sagt det om lymfkörteln?"
" Har hört då ni pratar."
Oj hur skulle jag förklara mig nu?
Tystnaden la sig... Hans tårar kom och jag tröstade honom på bänken...

Min mellersta son har också fått problem med sina ben och det smärtar mig oerhört...

" Mamma, jag förstår inte varför du inte kan komma... Du verkar ha ätits upp av världen."
"Ledsen, men kan inte stå upp idag, måste vänta att komma."
Min mellersta son är så arg att han inte vill prata, för han känner jag glömt bort honom...

Samtal med soc ger inget, samtal med hans fosterföräldrar ger inget... Dåliga samvetet biter min själ om och om igen...

Min lilla flicka har också fått känna på hur det är att ha en sjuk mamma...
Ibland måste jag säga nej, för jag ligger på sjukhus, eller ligger i smärtor... Trots det finner jag styrkan i att sköta mina mediciner, äta mat som ger ork, vila mycket och hämta styrka...

Hur ska man kunna vara en bra mamma, när man inte orkar vara uppe, kunna gå eller åka in och ut på sjukhus????

Mina pojkar hamnade i familjehem pga att jag misshandlades så illa psykiskt och fysiskt att mina krafter rann av mig... Då jag skulle kämpa för mina älskade pojkar fanns ingen som ville stötta... Ensam mot världen och myndigheterna stod jag med magsår och rasande vikt...

Idag är jag nöjd med att de bor i de trygga kärleksfulla hemmen, som ger de allt och lite till. De har tom fått mig att växa som mamma och kvinna. Så många samtal jag haft med dessa eldsjälar, då tårar bränt mot mina kinder...

Jag önskar så innerligt att jag kan bli frisk igen, så jag åter igen kan resa till dem en gg i månaden...

Min äldsta son, som jag har nära rellation med pratar på... På julafton berättade han för mig och sin lillasyster om alla klappar han fått. Denna kille är så lik mig, han älskar att prata, lyssna och pysslar med allt mellan himmel och jord...

Min andra son är ännu mer lik mig, han har tom samma stjäntecken... Konsten och skriften är hans kall. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi finner styrkan igen.... Sorgen över att han inte vill får mig att tappa orken ibland... De jag pratar med säger:
"Han kommer tillbaka."
"Tror du det?" Svarar jag och fäller en tår....

Måste försöka spränga isen, vill inte han ser mig som en elak mamma, som överger honom:(... Vet bara inte hur jag ska nå honom längre. Känns som han vuxit från min famn.... Kanske är det så att han känner sig vilsen i detta? Jag vet inte... Inbunden och tyst, arg, besviken över att den mamman han en gång hade nu är borta!!! Sjukdomen styr om jag kan resa eller ej..
Den ena bor i Tomelilla och den andra utanför Kristianstad...


I sommras pratade jag med min äldsta son i telefon:

" Mamma jag saknar dig," sa han.
" Mamma sknar dig med."
" Mamma, jag älskar dig." Rösten var späd och längtande.
" Mamma älskar dig så mycket att mitt hjärta går sönder."
" När kommer du?"
" Kan jag komma då jag lämnat min lilla flicka?"
" Jag vill träffa dig själv."
Jag tolkade det som att det var okej att han fick vänta en vecka.
Min väninna hörde samtalet, så hon smög undan i tårar.
" Mamma, jag saknar dig."
" Storebror, vi sknar dig med."
Då brast det för honom...

Efter samtalet bad min väninna om ursäckt.
" Vilken 15-åring säger den älskar sin mamma och saknar henne?"
Tyst i mitt inre tänkte jag:
" De som inte bor med henne."

Många gånger då jag tänker på mitt liv, finns en frågan:
" Hur kan det komma sig att jag inte fått något jag velat här i livet?
Kan det vara så att jag inte är kapabel till någonting??? Då min kurator förklarade att det inte är ovanligt att barn som fattas kärlek som barn blir vimsiga vuxna... Kan svaret vara så enkelt??? Jag tror inte det...

Jag tror att jag blev mamma då jag inte var redo för det... Koncekvenserna blev stora och allt rasade, bara för jag inte kunde gå innan hela jag trasats sönder...
Hur ska jag förklara att de bor där de bor bara för jag valde att stanna kvar hos deras pappa???
Hur ska jag kunna förklara att jag inte orkade då kropp och själ kollapsade?
Hur kommer de känna sig då???
Oönskade??? Usch, denna hemska tanke... De är älskade av så många och en av de är jag....

Varför jag vill skriva om detta, är för just såna här saker göms undan, folk vill inte se, höra, läsa eller bry sig...

Just det bortglömda. Men är då barnen också det????
Mina barn får aldrig förnekas, glömmas bort eller gömmas, för det ska vara lättare att leva... Nej, de finns, ska ta plats och våga känna sig älskade. De får aldrig ha det som jag en gång hade det...

Ibland kan jag förfäras av att historien upprepas... En sorglig saga utan slut......




Fri vers av Filosofen2
Läst 544 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2011-01-19 14:34



Bookmark and Share


  Eaglemountains VIP
Så berörande att läsa, jag saknar de rätta orden, men ändå ser jag en text fylld av hopp, trots motgångar och kriser .... tack för att Du delade med Dig .....
2011-01-21

  stella
Dina texter saknar en perfektionism som är deras tjusning. Du bjuder på dig själv och som du skriver; vi pratar för lite om det som verkligen betyder nåt! Du är såsom tövädret! ;)
2011-01-20

  aol
kärlek ömhet längtan orsak kollaps man känner hur din enkla ärlighet strömmar mot en, kraaam,
2011-01-19

  Lars E Jönsson
man ryser, så oehört starkt att berätta och så bra du beskriver det, ingen betvivlar någonsin att du inte skulle älska dina barn, det gör alla mammor.
2011-01-19
  > Nästa text
< Föregående

Filosofen2
Filosofen2