Ditt minne är vackert,
kära Sasha!

Morgonstunderna.
Du var kelsjuk
Du var en ivrig promenerare
Du var en glad varelse, en hund
med tillitsfull karaktär.

Plötsligt mitt i sömnen
vaknade du upp
gav till ett tjut!
Vad gjorde dig ledsen?
Vad saknade du?

Din viftande svans,
dina stora tassar
du morrade välvilligt
när jag lekte med dig
ditt silkeslena hår på huvudet,
jag tyckte om att smeka,
dina stora hängande öron,
din päls av silke.

Jag smekte dig.
Du njöt.
Jag kramade dig.
Du älskade det.

Du älskade ditt korta liv.
Döden överraskade oss.
Jag kunde knappast tro,
att du måste ge din tass
till döden.
Du började din eviga sömn.
Döden medförde min käraste vän.

Jag frågar om och om igen, varför?

© Heikki Hellman (110125)