Svårt att förklara för en människa om mig, svårt att veta hur mycket jag kan dela med mig, utan att få den andra att gråta och lida.

Vissa människor är svåra att tolka, än svårare att våga lita på, för ju slutnare man är, ju svårare är det att få kontakt med omvärlden.
Hur jag än vänder och vrider på frågan hur jag ska spegla mitt inre med mitt yttre, så blir jag förvirrad. Mina minnen, upplevelser och uppväxt ger svår smärta, medan det yttre vittnar om ungdomlig hud och ett glatt leende.
Många tror jag mår toppen, för hur trist är det inte att hela tiden få hör:
" Ont här, ont där, svårt hit, svårt dit."
Sånt får i alla fall mig att rygga bort från. Orkar inte ens prata om det själv. Visst jag skriver om det, berättar, för att de som står mig nära ska få veta hur jag mår.
Måste hela världen veta? Nej, det tycker inte jag, eller? Kanske det kan hjälpa en och annan själ om jag vågar säga att jag varit ett utsatt barn som aldrig sågs som en människa...

Ja, för ju mer jag grubblar, för det har jag verkligen haft tid med, så inser jag en sak.
" Min barndom var aldrig någon barndom." Den var ett fängelse, som bara fyllde min lilla kropp, själ och tankar med just RÄDSLA.
Du som läser detta kanske tror att så kan det väl inte vara...

" Tyvärr är det så."
"Svinalängorna" regiserades av Pernilla August ...
Hon läste ett brev som kunde varit skrivet från mig, men det var det inte. Men tänk att just detta brev skulle få alla i publiken, Pernilla August och säkert många fler att fälla tårar, så rörande, djupt och insiktsfullt skrev denna brevskrivare.

" Jag gick till biografen själv för att se Svinalängorna, fick en annorlunda upplevelse. Eftersom jag haft en mycket svår barndom har jag mått mycket dåligt.. Tack vare dena film visats kan jag ta itu med det. Min syster mötte mig vid biografen och vi grät på vägen hem."

Varför jag citerade detta brev, var för Pernilla August sa att detta var det bästa hon någonsinn läst.

Jag kan säga så att jag grät, så jag skakade, då jag såg en snutt ur Svinalängorna, eftersom jag såg hur mamman kämpade med sina traumatiska barndomsminnen. Barnen hade satt på sig kläder från en garderob... Mamman slet av dem de, sen bröt hon ihop. Många kan tycka sånt är sjukt, men jag som kämpar med mina minnen, vet att det inte är ett sjukt beteende, det är ett sätt för själen att tala om hur illa man haft det.

Förstår hur illa dessa människor hade det, men förstår också att jag och mina syskon hade det fruktansvärt illa. Kan bara inte förstå varför elände får fortsätta. Det heter att vård ska sökas frivilligt, men vad sker då sjuk-psyk och annan vård bara skor sig på den maktlösa, för att sen låta den eller de lida i onödan...

Efter många om och men har sjukvården vågat se mig, höra och ta till sig det jag har att säga...

Idag frågade jag läkaren varför jag ska dra runt på en massa minnen, som inte har med mig att göra.
Hon höll med om att samhället gjort fel från första början...
Okej, då ska man smällta detta också och sen betala ännu mer för att hoppas bli en "normal människa"...
Jag får välja mellan att vara fattig, prata, eller ha pengar och må illa.
Men detta att få välja mellan vård eller mat är ingen höjdare.

Hur ska man göra???
Vissa säger man måste välja vård...
Ja, visst, men har man knappt så man kan äta varje dag, så hur går det då?


Jag har tom snurrat in på tankar som rellationer= omöjligt!
Usch för att vara beroende av någons godhet.

Ja, har jag knappt pengar, hur ska man då fixa kärlekslivet? Knappt möjligt. Vissa säger att pengar inte är allt... Nej det är det inte, men i vissa situationer styr pengar helt... Kan inte tänka mig att en man är villig att stå för allt bara för jag inte kan betala... Kan inte heller tro att jag är så lockande då pengar inte finns. Hm ja, jag vet inte om det är mina hjärnspöken.

Tror det knappt, för då jag lyssnat på mäns tankar kring partnerval så vill de att kvinnan ska ha jobb, inkomst, körkort och mm.
Hm mina tankar går i kors, för om det bara är personen man gillar, då stämmer inte teorin dessa män sagt... Kärlek? Hm vad är det för något?

Ja, det är svårt, lättast att inte blanda in känslor för då behöver inte tankar som värdighet, känsla för pengar eller annat komma upp.

Ja många tankar fyller denna hjärna, men det är inte så konstigt, för hade jag varit frisk, sluppit leva på marginalen, haft lön och ett liv som fick hela mig att utvecklas, så hade jag aldrig frågat mig dessa frågor.
Jag hatar inte livet, hatar inte heller de som lever bra. Nej de får mig att vilja hamna där de är.

Ja, jag är 37 år, hm känner att jag borde hunnit med mer än jag gjort, känner att livet bara gått ut på att falla ner om och om igen. Utan att kunna stanna upp rusade jag mot nästa mål... Ja, så nu är jag snart 40, med ett bagage, som trasar sönder kroppen, så jag åter igen måste prata... Om nu inte samtal hjälper, hm ja. Många frågor kring detta...

Jag fick turen att träffa en läkare idag, som lyssnade på mig... Smärtteamet ska jag göra en resa med nu, så jag får bukt med det onda. Sen vill hon röntga min hjärna... Att de där läkarna inte vill låta bli min hjärna kan jag bli arg över. Hon ville se om det fanns något som stör och bildar smärta. Hm ja, röntgen igen. Förra året åkte jag på röntgen säkert 30 ggr... Detta får bli sista gången.
Sen ville hon att jag skulle ha kognetiv beteende samtal, så jag lärde mig byta mönster. Jag såg på nyheterna idag att hjärtsjuka människor blev mindre sjuka tack vare de samtalen... Kanske något för mig...

Helt plötsligt ska jag skickas runt om igen, möta den ena efter den andra, får se om det ger något.
Utöver det ska jag jobba på Röda korset två ggr i veckan och gå en kurs varje dag i fyra timmar. Sen ska jag vara mamma också... Får se hur mycket tid jag kan lägga på sjukvården.... Inget av det andra får ta stryk, för jag behöver leva också...

Nå väl, många tankar har väckts hos mig, men oro finns inte, eftersom jag vet att jag kommer att fixa detta också. Den oron jag har är den ekonomiska biten, som jag inte kan göra något åt.

Vissa bara kastar ur sig:
" Sök jobb!!!"
Jag tittar på dem och undrar om de förstått min situation.
" Berätta vem som vill ha en smärtfylld människa?"
" Tyck inte synd om dig."
" Jag tycker inte synd om mig."
" Bli sjukskriven, var pensionär."
" Okej, men blir livet bättre då?"
" Då slipper du jobba."
" Men, jag gör ju detta för att kunna jobba."
" Okej, men att du bara kan gå på soc."
" Hur ska jag annars få pengar?"
" Jobb."
I det fallet inser jag att en människa som tänker att sjukskrivning, pension och annat löser min situation, så tror jag det är fel. Visst borde kanske jag ha sjukersättning, men utan diagnos, inget godkännande...

Jag ser i horisonten att detta för med sig en lösning. Jag tror att jag kommer kunna jobba då svåra knutar löses upp.

Jag vägrar ge upp, vägrar låta kroppen ta över, vinna och ta all min enegi...