De säger att
mina erfarenheter är otur
min sorg över det liv
jag aldrig fått är isåfall
bara en illusion.

Om någon kan ha så
mycket otur, så mycket
tråkigheter bakom sig
så hjärtat går
sönder helt, hur
kan då livet lagas?

Hatar ordet otur, hatar
ordet Den rätte.
Fnyser då tjejkompisar
ber mig hoppas,
hoppas på vad?

Är jag kapabel att älska mer?
Jag har tappat tron på
att det existerar en sån
känsla...
Tänk om det bara är en
synvilla, en fantasi?
Tänk om vi bara väljer någon
för att slippa vara ensamma?

Frågorna blir bara fler och fler,
drömmar jag en gång hade
har sopats bort, samt lämnat
kvar damm, som stinker
och får mig kräkas.

Avgrunden är allt som existerar
av det som kallas kärlek..
Hotet att lämnas i en svart, ensamhet
får mig att aldrig söka den där
oändligten eller ens våga titta efter den.

Stannar aldrig upp, frågar aldrig om jag
behöver någon...
Tårar faller sakta
ja de fyller mina ögon...
Vad gör jag nu?
Får inte gråta, ska vara glad
att jag funnit livet och....

Kan verkligen hela mitt liv
vara otur?
Ja om jag ska tro
min mamma, så var
jag inte önskad!
Inte önskad att födas och
inte önskad att leva.
Hur kan man önska livet ut sitt barn?

Om det är så, var det meningen jag
skulle finnas då?
Misstag... Hm ja kanske
det....
Varför behöll de mig?
Ville ej göra abort? Varför inte det?

Mamma sa hon önskade
hon gått till gynn....
Mina tårar strömmade ut ur ögonen
förr, men inte längre
Mamma hade satt upp en tid
att ta bort mig...
Varför ångrade hon sig???

Mamma har nått himlavandringen
och kan inte svara...
Varför mamma?!
Om du inte ville ha mig, varför
behöll du mig???
Bara för att låta mig betala?
Betala för ditt lidande?

Ditt hat till livet fick
dig att dö själsligt..
Ditt själviska tänkandet
fick oss alla ner under
jorden.

Otur!! Vad är det?
Otur med livet?
Jag fattar fortfarande inte
vad de säger eller menar
med otur!!!
Blir arg, hatar det ordet!!!
Ska jag vara en slags stackare
som hatar livet????

Hm ja kanske jag skulle göra det,
men då skulle alla hata mig!!!!

Dessa år jag levt själv har inget
skett, det har flutit på
och inga galna män har visat
sina nävar för min näsa,
låtit min hals stoppa luften eller
rullat iväg mot en garderob.
Mitt skinn är inte blått och min
själ glad.

Jag vet att själens sår
aldrig läker, för än idag ryser jag
av tanken på vad som skett,
hur nära döden jag var.
Jag vet att livets ljus hållt på
att slockna många gånger, men
vaknat till liv....

Kan skratta gott, prata kul,
hålla om och känna värme,
låta själen få njuta av vackra
ord....
Finna en vän för livet
finna trygghet utanför mitt eget
och ge värme...