Då jag satt och grät över en dikt jag läste här på poet, så föddes känslor i mig jag inte trodde var kvar... Jag grät och skrev, grät och skrev och grät och skrev. Skönt var det, för aldrig har jag vågat skriva så öppet, naket och starkt, beroende på att minnena gjort allt för ont.

Det är som om man går tillbaka till den tid då man upplevde det bara av att se en film, läsa en text, höra någon berätta eller en sång. Det är inget farligt, blir ledsen, behöver få ur mig det onda, för att sen kunna orka vidare igen.

Jag upplever inte att det stör så idag, men det finns med i mitt inre, mitt sätt att förstå och ta andras sorger. Tänker på barn som idag har det som jag en gång hade det, jag vet att jag inte kan rädda världen, men kan jag rädda en enda så är jag lycklig.

Iom min barndom har många unga lätt för att prata med mig, antagligen för jag förstår och ställer frågor då de säger något. Jag ger råd och lyssnar. Inte allt för sällan får jag höra att de känner sig älskade och uppmärksammade. Jag mår fint i hjärtat eftersom de ler då de går från mig. Min styvdotter som min dotters pappa har med en annan kvinna kallar mig "Mamma", för jag kan messa ang om hon vill ha saftkalas... Mycket lyssnade och många tårar fäller denna tjej, men då hon ska gå ler hon och säger:
"Tack för du finns älskade mamma".
Det är det bästa. Hon har haft så många vänner med sig, som jag gillar på olika sätt. Gott skratt och mycket prat.

En dag i somras provade de kläder som en granne ställt ut i en svart säck.
Min stora lilla tös såg ut som en modell:)... Ja, jag ler då jag tänker på det. Känner mig lyckad och känner på något vis att jag motbevisat det alla studier visat. Att man inte kan ta emot elller ge kärlek...

Varför jag skriver denna text är för den andra var så tung att jag behöver skriva... Ja, lustigt vad minnen kan krama sig fast, men med stöd, kärlek, förtroende och mycket glädje finner man styrkan och kan gå vidare....