"Om jag säger det jag tänker säga, blir du ledsen då?"
"Vad är det du vill säga?" Isbiten hugger tag i magen, knivarna skär så smärta uppkommer.
"Tiden hinner ikapp mig."
De tittar djupt in i varandras ögon utan att vika undan.
"Säg vad du vill."
"Lova att inte gråta."
"Vill du göra slut, älskar du inte mig mer?" Tårar faller sakta ner för kinderna som torkas bort.
"Nej, det är inte det jag ska säga, älskade Mia, hur kan du tro något sånt?"
Tystnade la sig som ett täcke över dem, ett tjockt täcke som dövade allt ljud.

"Jag behöver dig nu."
"Och jag behöver dig för evigt, men säg nu vad du har på hjärtat," säger hon och kramar om Anton som låter sina armar omfamna henne länge medan hans kropp skakar.
"Älskling, vad är det?"
"Lova en sak, bara en sak här och nu, så jag kan vara lugn."
"Ja, jag lovar, men vad är det?"
"Läkaren."
"Vad sa han eller hon?"
"Jag kommer att leva upp till ett år om de inte."
Tårarna som sakta rann innan forsar nu obehindrat. Mia fattar inte, ska inte Anton få leva mer? Tankarna rusar runt i hennes huvud...
"Barnet? Ska du inte få se barnet vi väntar?"
"Mia, snälla säg inte så."

Några timmar senare har de hunnit sätta sig i soffan, men inte gjort något annat. Visst har Anton klagat på huvudvärk länge, men det var ju bara migrän, som läkaren sa på vårdcentralen.
Tiden stannade då ordet cancer kom ur hans mun, för nu vet båda att tiden inte räcker till och att hans dagar är räknade. Paniken stiger. Plötsligt inser Mia att hon kommer bli ensam med det barn de väntar. Anton kommer aldrig få se hur likt hans barn är honom, höra skrattet, pratet eller ens fira sin födelsedag mer... Aldrig mer kommer hans läppar kunna njuta Mias så mjuka, hungriga kropp, få känna hennes panna mot sitt bröst, då de sitter i soffan.

"Älskling, ska vi rycka upp oss och tänka att vi ska kämpa mot det monster du har?"
"Oooo Mia, låt mitt huvud vila mot ditt bröst", säger han och lägger det tungt ner över henne.
"Har du mycket ont?"
"Mmmm, känner att huvudet ska sprängas."
"Ska de operera?"
"I morgon."
"Jag följer med dig, sitter hela tiden där, så du kan vara lugn."
"Vet inte om jag klarar mig."
"Snälla."
Åter igen forsar tårar ur hennes ögon, som nu når hans panna.
"Förlåt, vill inte såra dig min lilla ros."
Hennes ögon når hans blick, som just nu är suddig.

"Om du mår illa, så kan jag hämta en spann."
"Gör det älskade du."
"Bara res dig försiktigt så jag kan gå och hämta."
Just som hon ska gå skriker Anton så hela kroppen rullar ihop sig. Händerna håller han för det ömmade stället.
"Herre gud, vad händer?"
"AAAAAAAAAj AAAAAj oooooo snälla hjälp mig!!!"

Snabbt ringer Mia en ambulans, förklarar att Anton har hjärntumör, som ger smärtor. Genom luren hör personalen ett skrik, så de blir rädda att han ska svimma. Hennes rädsla förlamar nästan hennes förmåga att förstå hela förloppet.

"Hej, vi ska hämta dig, vad har hänt?"
"Ont," säger han och pekar.
"Du måste föja med nu."
De lägger honom på en bår, spänner fast och bär ner. Mia följer med och håller han i handen.

"Är du anhörig?"
"Jag är Antons sambo."
"Vi måste operera honom nu. Har han berättat att han varit här idag?"
"Ja, men han sa att han ska opereras i morgon."
"Vi ville ta honom idag, men han ville prata med dig."
"Jag hoppas han klarar sig," svarar Mia och gråter.
"Vi ska göra vad vi kan, berättar mer sen."

Ensam lämnas Mia i väntrummet med alla frågor. Nu gäller det att operationen lyckas, för annars lämnas hon ensam med barnet, som än ligger i magen.

Efter flera timmar kommer kirurgen ut. Mia vill inte det ska bli negativt svar.

"Mia, vi fick bort tumören, som var stor, Anton har nu 24 timmar på sig att vakna."
Tårarna rinner nu sakta ner, hörde hon rätt? Lever hennes älskling?
"Tack, tack så mycket, får hon fram och ler mellan gråten."
Nu vågar hon se fram emot att de ska ha barnet, som kommer två månader senare.