Träden glimmar i sin frostkostym
gungar tyst i takt med vindens hymn
Ensam vandrar en man med blodrött paraply
skyddar sig mot flingorna
som tungt faller från en askgrå sky

Iskristaller tindrar på sin färd
till ett kosmos i en annan värld
Vintergatan tar tag, med sin frusna hand,
i droppen blod och lyfter den
upp till dimmans ljuva glömskeland

Genom universums glitterhav
svävar den som ingen håller av
Mannen med sitt liv i hand, men utan något namn,
rör sig bort från lyktorna
och in i evighetens mjuka famn