Jag har många gånger undrat vad det är som får oss att fastna för en viss sorts människor. Är det att vi söker upp det vi känner till? Är vi så primitiva? Hm hur ska då detta mönster ändras, om man har en förmåga att träffa fel människor om och om igen? Kan man ändra sig, eller är man dömd på förhand beroende på om man har jobb, pengar vilken social status man har? Kan rent av historien ha betydelse?

Det många vill avfärda är att de första tre åren avgör hur en männsikas liv ska vara. Har de tre förta åren varit kärleksfulla, så blir man trygg i sig själv, har lugn och harmoni, så man kan finna sitt inre jag. Vilket bidrar till en chans att bilda bra vänskapsband, finna styrkan i sina nyckelpersoner, som visat vägen mot en självständighet.

De som upplevt många avbrott, separationer eller svåra upplevelser just som man är mellan 0-3 år, så störs förmågan att ta in allt som kan behövas, för då har man nog av att bara överleva. Ju mer jobbigare saker man måste ta itu med desto svårare har man att våga lita på någon.
Förmågan att våga ha nära rellationer kan vara så svårt att man väljer ett liv utan barn eller kärlek, eftersom man inte tror sig klara det. Vissa kan omättligt söka sig ut, för att skaffa en partner till vilket pris som helst.
Utan att vilja, orka eller ha förmågan att se, så kan denna människa vara en brutal kopia av ens pappa, morfar eller någon annan, men man kan inte se.
Om och om igen trampas samma fotsteg ner djupare och djupare. Om man har männsikor som vågar säga det man inte vill, kan eller förmår sig ta emot, så blir man kvar i eckorhjulet....

Det som fått mig att kunna vända om och se, är de nycklar jag tilldelats och vågat ta emot....
Vågar idag öppna upp en dörr som jag hållt stängd.
Det är dörren till mitt inre barn, som i all oreda fått lida. Pga min öförmåga att lyssna har också mitt liv trasats sönder om och om igen.

Att vår historia ska prägla oss så, är det många som säger inte stämmer, men jag kan säga att det gör det.
Personlighet skapas just då man är liten.
Hur man ska våga ta för sig, våga tro på sitt egenvärde.
Våra nyckelpersoner är de som ska ge oss en framtid, ge oss hopp och lära oss skydda våra kroppar och psyke..

Men vad gör en liten flicka eller pojke om nyckelpersonen är en förövare, som förgriper sig på sitt barn, slår, låter barnet se brutala saker, utan att någon griper in, hur blir världsbilden då?
Eller om barnet blir övergivet, bortglömt eller inte ens önskat? Kan då en sån männsika finna ro i själen?


Jag kan bestämt hävda att själen är för alltid ärrad, men om man vågar öppna upp det trasiga, blodiga, variga sår, som skapats kan man sy, plåstra om, ta stygnen medan man vårdar själen. Då stygnen ska tass, känner man att det sticker, men inte gråter.... Ärret kommer alltid att påminna om de svåra man upplevt, men det kan bidra till att man själv hjälper till då någon har det svårt.
Man kan upplevas som någon alla kan sätta sg på, men i själva verket kanske man hjälper till just för man ser något andra aldrig sett.