Framför mig sitter alla andra.

Jag tittar ut genom ett vattendropptäckt fönster och tänker att om jag dör nu så kommer jag nog bli saknad. Just idag har jag inte alls lust att dö för allt har gått så bra.

Framför mig sitter alla andra påväg någonstanns, vart vet jag inte, bort, hem, tillbaka och jag tänker att idag hade varit en fin dag att fortsätta leva.
Jag fantiserar om hur jag råkar dö en meningslös död som att bli överkörd utav spårvagnen eller kanske sätta min mellanmålsmacka i halsen och hjälplös kvävas själv i ett tomt hem.

Framför mig sitter alla andra så normalt rakt upp och ned och normala ser de även ut och här sitter jag och undrar varför jag inte kan vara glad utan att bli rädd för döden eller bli rädd för efter det här kommer ett känlosvart hål för det kommer det med var så säker på det.

Jag följer dropparna på fönstret med blicken och känner hur spårvagnen kränger längs spåret påväg någonstanns, framåt och jag tänker att idag vill jag inte dö en meningslös död, helst vill jag inte dö alls.