Snön virvlade runt bussens däck när den körde längs den hala vägen. Nästa hållplats var hans. Han tog på sin sin jacka och slängde sin stora bruna axelväska över axeln och började gå mot dörren i mitten. Bussen saktade in och han klev av. Kylan slog emot honom och luften stack i näsan är han tog ett djupt andetag. Han såg huset en bit bort och såg ett svagt ljus komma från fönstren.

- Hon har säkert tänt varenda ljus vi har, mumlade han för sig själv och log.

Snön knastrade under hans fötter när han korsade ängen framför huset. Dörrhandtaget var kallt i hans bara hand, men dörren var i alla fall olåst. Han slapp alltså leta reda på nycklarna, som alltid lyckades hamna under allting och gömma sig på botten av väskan.

Han hängde av sig ytterkläderna på den svarta tamburmajoren i svart snidat järn som de hade kommit över på en auktion på Österlen under sommaren. I vardagsrummet såg han hennes rygg där hon satt i soffan framför den öppna spisen. Alla ljus i rummet var tända. Till och med stearinljusen i takkronan ovanför slagbordet, som agerade matbord, var tända. Återigen log han för sig själv, eftersom hon inte riktigt nådde upp brukade de inte vara tända. Men ibland, kvällar som denna, hoppade hon upp på bordet och tände varenda ljus. Han gick fram till bordet och plockade bort lite ludd från vad han anade var en raggsocka, en bekräftelse på vad han just tänkt.

- Vad tänker du på för bild nu då? sa han och gick fram till soffan och kysste henne på huvudet.

Första gången de träffades hade hon berättat hur hon pluggade in text, helt enkelt genom att tänka en bild till varje replik. Nu höll hon ett tjockt och tummat manus i sitt knä.

- En bög som mediterar på en brygga ute i vattnet, svarade hon med stängda ögon och ett leende på läpparna.
- Och vad är repliken?
- "Man måste våga vara stolt för det man känner och är, man måste hitta ett lugn i att vara just där."
- Ah. Smart.
- Kom hit ett tag, sa hon och sträckte armen bakåt mot honom och ryckte lätt i hans stickade grå polotröja.

Han gick runt soffan och satte sig bredvid henne i soffan i skräddarställning och tittade in i elden som värmde deras ansikten.

- Nej, här! sa hon, pekade på fårskinnsfällen framför soffan och log igen.

Hon tog åter tag i hans tröja och drog den ner mot golvet, han följde efter och satte sig ner på knä framför henne. Varsamt tog hon hans händer i sina och tittade på dem.

- Gud vad kalla dem är! sa hon och började värma dem med sina, som var i princip lika kalla.
- Glömde vantarna i hallen.
- Nej älskling. Jag la dem i dina fickor.
- Haha. Ja där glömde jag såklart att kolla.

Nu tog hon hans huvud i sina händer. Strök bort hans hår från ansiktet och lutade sitt eget huvud närmre och tittade in i hans ögon. Hon släppte inte, hon försökte inte kyssa honom, hon bara tittade in i hans ögon.

- Ja jag glömde kontaktlinserna också! skrattade han och blinkade.
- Nej det är inte det.
- Nej men vad är det då?
- Dina ögon. Jag vet inte, jag hade kunnat titta i dem hur länge som helst.
- Corny.
- Men jag menar det!
- Det är bara för att du gillar choklad så mycket.
- Sluta nu, skrattade hon, du har rätt och slätt de vackraste ögonen jag vet.

Den natten, när alla ljusen släckts, när maten var uppäten och filmen var slut, somnade hon på hans bröst i den stora sängen på loftet. Han tittade upp genom takfönstret och såg snön falla på glaset.

- Imorgon ska du och dina fina ögon ut och skotta, bara så du vet, mumlade hon.