"Det går inte att beskriva med ord"

Det är egentligen bara en ursäkt för att slippa förklara. Känslor.

Som om jag vore inlindad i en filt. En sån där som inte är särskilt tjock men ändå tung. Kompakt. Alla sinnen dämpas. Att se mina armar och händer blir så absurt. Dem rör sig men jag känner dem inte. Tillhör dem verkligen mig?

"Jag kan förklara när vi ses. Som drömmar. De är så svåra att förmedla, speciellt när man inte är ansikte mot ansikte"

Det känns som jag ser mig själv och världen genom en glasruta. Våren är snart här. Den smältande snön droppar från taken. Jag ler mot en kråka som flyger förbi.

Det är jag. Jag är där ute. Jag är glad. Tillfreds. Lycklig.

Jag är fast. Inlindad i en filt.

Jag kan inte känna den jag är. Som mina armar och händer. Dem rör sig men jag känner dem inte. Så absurt. Tillräckligt absurt för att få mig att le.

En kråka flyger förbi.

"Jag kommer och hälsar på. Vi ses snart. Du är mig nära även när du är långt bort"

Det är vår. Jag är glad. Tillfreds. Lycklig.

Men med motstridiga känslor.

Det känns så sant. Så varför låter det så fel?

Jag är lycklig!


Och våren dansar utanför mitt fönster