Öppnar en dörr, stiger in
mörker och kyla slår mot mig

Öppnar nästa dörr, kommer inte
in, så blodigt, varigt och trasigt

Fortsätter mot nästa enorma dörr
Stannar där en stund- Stamapar och
slår, men kan inte öppna.
Tårar faller.

Går till nästa dörr, som står på glänt.
Där i det rummet ser jag en
liten, liten flicka, ensam övergiven och
rädd. Tårar smetar ut snor och blod
över kinderna.
Kliver in, sätter mig på huk och...
"Hur är det?"
"Mamma, mamma!!!"
Mina tårar faller, ensam flicka
i den stora värld som äter
henne...

Springer springer springer
iväg....

Vilsen i en värld full av faror
försöker finna ett hem, men
alla bara stänger sin dörr,
stänger av, vill inte, hör inte.

Varför?
Älska mig som jag är..
Nej just det, den lilla
flickan är inte värd den vackra
kärlek...
Bara på låns, bara böna och be.

Dörren står alltid på glänt...
vågar gå in igen, nu med
stora sår i hjärtat, som aldrig
läker.
Saknaden efter mig själv får mig
att våga se, våga ta i, våga...
Tar mod till mig för att våga tro
Att den lilla trasdockan inom mig
som ingen någonsinn älskat
kan älskas av mig.

Den lilla trasdockan kommer mot mig
med stora blå ögon, som tårats
hennes nalle, hänger längs hennes
ben. Nattlinnet fylls av de
sorger hon redan fått...

"Mamma, mamma," hör jag
och jag gråter så jag går sönder.
"Mamma, mamma."
Jag vet att jag inte får...
Inte får krama den lilla trasdockan
men....
Varför får ingen trösta knyttet?

Detta rum fylls sakta med röda färger
värmen kommer sakta och fyller
mig med mod...
Tar den lilla trasdockan i min famn
tröstar henne, ger henne en
puss på huvudet.

Sakta ler jag, sjunger en sång
som jag vet trasdockan
älskar...
Hennes tårar fyller nu mitt hjärta med
sorg, så jag faller sakta ner och
gråter som den lilla trasdocka.

Kan ingen bära mig?
Kan ingen ta mig i sin famn?
Kan ingen säga det jag vill höra?
Kan ingen bara älska mig?
Det är de ord trasdockan säger.

Tårar, tårar, tårar och ett skrik
som skakar väggarna.
Snabbt tar jag henne i min famn,
bär henne och springer från
det toma rum som faller samman

Som om solen bara stack mig i
ögonen, hjärtan föll ner
så djupt så öppet tog jag
den lilla trasdockan mot mig.
Som av ett ljus kröp hon in
och satte sig i mitt ena rum.

"Nu lilla jag ska du få bli hel."
"Tack, tack för du ser mig."
Jag kramar om mig själv då jag
inser att bara jag kan hjälpa
nu....
Tårar, tårar, och tårar
innan jag kan säga:
"Tro, hopp, kärlek."