Du mumlar.
Det är okej, säger du.
Hur ska jag tro dig, när jag ser att du skriker?
Du pillar bort tuggummit ur håret.
Jävla idioter... Patetiska, små kopior.
De kommer att leva så, som upprepningar av andras liv. Inte vi. Inte vårt gemensamma jag.
Nej, för vi lyser ju... Folk vänder sina små ruttna huvuden mot oss när vi vandrar igenom ångestfulla korridorer där bara loskor och utsmetat klotter får plats.
Så trångt.
Vi hör inte hemma här. De är för små.
"Det finns ingenstans att fly, Liv. Då har du gått här i onödan."
"Men vi glömmer det. Den här tiden kommer inte att spela någon roll när jag flyr."
"Du dör inte, va?"
"Nejdå... Jag rymmer med dig."
HAHAHAHA.
De skrattar där borta. Sara och Ebba och Tilda. Jävla idioter. Alla vet ju att Sara enbart är där för att följa. Kopiösa Sara. Naiva Sara som raderade dig ifrån hennes Facobooklista. Bara för att vi är för fula för det hon vill bli.
Det finns inget Jag. Det är Vi.
Och vet du?
Vi är mer.