- Din mamma kommer nog tillbaka ska du se... kanske imorgon. var det enda jag sagt.

Jag kan inte förklara det. Jag blev nog nervös och tungan och jag gick skilda vägar. Ett mun-tics du klarat dig bättre utan.
tänk att jag verkligen sagt något så innehållslöst och oförstående...
distanstagande och blekt.

Jag kunde väl ha sagt något om att inte sky rädslan. Den är stor och klösande, men aldrig verklig. Och att inte fly från sveket, trots att den gett dig just rädslan.
Och att inte vara rädd för kärlek, trots att den i slutändan faktiskt gett dig båda två.
Eller något...

Ja, någonting bättre kunde jag fan knåpat ihop.

Kanske hade domningarna från mina ben, då blodet sipprade klent över mattpiskarställningens hårda stänger, som vi satt på, spridit sig till munnen?
Eller så var jag tagen av hur din blick liksom vacklat till,
ett jordskalv i magen. Bröstkorgen knakade och bultade mot huden, ryggraden lipade och ven, ögonen darrade till och tryckte sig mot hålorna... Ljudet av ett skepp som vågorna piskar till kvav.

Jag hade bara varit tyst... nypt fast min hand runt ovansidan på din. båda två skräckslagna över hur enkelt situationen hade pressat sig in genom din hud och in i dig, så enkelt... så skört och skrattretande enkelt... en sten som krossar en ros. Bladen yr åt varsitt håll och blir snart till gula skal.