Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
var är du nu?


5 december 1999

Din döda blick
din livlösa stämma
ditt tomma hopp
din kalla kropp i mina armar

minns fortfarande tydligt snön, kylan, de månblå skuggorna
insikten om att ett liv kan ta slut så jävla fort
och man kan bara stå och se det hända
för det finns inte ett jävla piss man kan göra
när ett självförakt förgiftat hennes blod
sedan benen var ett barns

du överlevde

ett och ett halvt år senare var allt i spillror

bara trasiga broar kvar
som fortfarande är lagda på is

jag önskar du ville ringa mig igen
bara en gång
och säga hej


jag saknar dig

men det får du aldrig veta.




Fri vers av uppåtframåt
Läst 461 gånger
Publicerad 2005-12-12 17:25



Bookmark and Share


  kath
din text talar för sig själv .... jag berörs starkt och tycker att du har beskrivit det dj-ligt såriga mycket fint
2006-10-11

    inmeddiginålsögatkamel
En mycket gripande text. Bravo!
2006-08-11

  yoyyo
gör ont att läsa :/
sorlig, mycket fin text
2006-03-26

    ej medlem längre
Starkt,
jag fastnade speciellt för:

och man kan bara stå och se det hända
&
när ett självförakt förgiftat hennes blod
sedan benen var ett barns

du överlevde
2005-12-20

  stannar kvar
Det skaver mot härtat och gör ont. Det är sorgligt och gripande. Vet inte vad jag skja säga. Mycket bra skrivet, det når fram.
2005-12-12

  trasdocka
åh så vackert,
du är så bäst.
för du skriver så speciellt.
så målande och ändå så gömmt.
om specifika händelser som verkligen förmedlar en känsla.

"bara trasiga broar kvar
som fortfarande är lagda på is"

stum, vet inte vad jag ska skriva.
det är så väldigt så mkt man kan känna igen sig i ändå så speciellt och unikt. jag blir tagen på sängen. helt. fåordigt stakande, underbart
2005-12-12
  > Nästa text
< Föregående

uppåtframåt