Slängs på asfalten
vid hamnen, vet vad
som kan ske.
Knäpper mina händer
då jag satt mig på knä

Blodet sipprar sakta,
värmer min kind, som
fylls av röd tjock smörja.
Blodsmaken i munnen får
mig att kräkas

ser upp mot förövarens
så kalla blick, som
isande borrar genom
min själ.
En smäll rätt över
mitt ansikte, som visar
jag ingenting värd.

Denna natt, då himlens alla
stjärnor gnistrar,
fångar månen min lilla plats
Isande känsla flyttar sig
genom min skakande kropp.

Ingen vet var jag är, ingen anar
att hamnens kalla vatten nu
mig väntar, för
att sona det brott jag
gjort.

Tårar sakta rinner för min kind
så ansiktet svider efter slaget.
Vill torka, men kan inte, för då
faller hela jag.


Ber till Gud, ber till änglar
men ingen ser, hör eller
märker. Endast denna kalla
förövare, som likt ett monster
växer och grappar tag i mig.
Sparkande, skrikande
gråtande så lungorna nästan
sprängs.

Jag bärs mot ett skjul där mörkret
laggt sig....
Jag fattar inget, tror jag är död.
Tystnaden lägger sig innan lugnet
når min själ.

Tårar faller, ber en bön att jag nu ska
få läkas innifrån och ut.
Tiden går, klockan tickar, men
jag är kvar i den kalla kväll vid hamnen.

Åren rinner ur mitt liv, minnen mig nu
biter, likt hajar och lejon.
Aldrig min själ ska få ro, för i min
känsla jag vet att aldrig jag mer kan
få en barndom utan sår.

Ni som kastade min själ i sjön,
bet min kropp och slet den i stycken
för att plåga mig kan komma
på knä och be om nåd!
Inga pengar här i världen kan nu
ge mig det jag aldrig fick.