I massmedia pratas det friskt om alla barn som haft det illa i sina fosterhem och på instutioner ska få en ursäkt och pengar... Ska det nu börja diskuteras utan någon förändring bara för att det gjorts en utredning kring detta???

Om vi som en gång drabbats ska få upprättelse så anser jag att det är viktigt att de barn som idag lider i fosterhem och på instutioner ska bli accepterade och bli sedda. Annars hamnar vi åter igen i mörkret, för att fortsätta må illa. Det räcker inte med en ursäkt och pengar, utan vi måste alla se till att detta aldrig upplevs igen.

Vad är det som gör att ett barn hamnar i fosterhem eller på instution?

Det kan bero på att föräldrarna är så trasiga att de inte orkar vara just föräldrar, men vill ändå få vara med och stötta sina barn, som kanske har stora behov som mamma och pappa inte kan tillgodose... Många kan tycka att om man inte klarar av att vara förälder ska man inte skaffa barn...

Jag kan med erfarenhet hävda att ingen förälder kan på förhand veta om det ska gå bra eller inte. Det kan räcka med att en familj hamnar i en kris, som är så svår att ingen av föräldrarna orkar vidare, våld i hemmet kan också vara orsak samt alkohol eller drogproblem.

Socialförvaltningen har en rad stödinsatser innan de ingriper, för de anser trots allt att det bästa för barnen är att försöka bo hemma, men vad händer om insatserna inte hjälper, ska då socialen kämpa för föräldrarnas skull?
I vissa fall kan psykiska problem också bidra till att barnet eller barnen måste placeras, för om mamman eller pappan är helt ensam och inte kan söka hjälp hos vänner kan situationen tyvärr bli så illa att barnet kan dö...

En grupp vi ofta glömmer är de unga, som kanske gått igenom så mycket att de börjar skada sig själva genom att inte äta, skära sig, byta livsstil, skita i skolan och börja en bana som är kriminell.
De hamnar kanske på en instution där de blir uppblandade med andra, som har helt andra problem. Inlåsning och straff kan vara en av de åtgärder de använder, för att få de unga på rätt spår, men är det verkligen rätt?
Misshandel vill jag hävda.

Detta ämne är ofta tabu, eftersom många känner sig så maktlösa då man pratar om det, men om vi inte vågar prata, då kommer det aldrig att ses som en del av samhället.

Jag kan önska i mitt hjärta att mammor och pappor som inte orkar vara just föräldrar men vill vara med i barnens liv, kanske ska våga erkänna det och söka hjälp. Det är inte skamligt, man är inte misslyckad, men man har ett så stort hjärta att man låter sitt eget kött och blod få ett liv man kanske inte kan ge på egen hand.

Jag kommer ihåg då jag satt i sitsen för att lämna bort mina älskade pojkar, jag kan berätta rakt och ärligt att det var det svåraste beslut jag någonsinn skulle få ta.... Jag hade inte tänkt att jag skulle hamna i den situationen, eftersom jag hade ju allt det där. En svärmor som ställde upp, en svärfar som lekte med barnen, de älskade sin farmor och farfar så innerligt... Men...
Trots vi hade alla runt oss så bar vi på en hemlighet som kom ut med buller och bång den dag då jag var tvungen att fly... Fly för våra liv, så jag inte skulle dö eller mina pojkar skulle skadas ännu mer.... Inga insatser hade satts in trots vi hade kontakt med spädbarnsteamet och jag bad på mina knän att de skulle hjälpa...

Orken rann av mig då jag insåg att det inte skulle bära... Utredningshemmet där vi hamnade var på sex veckor... Redan då var det så illa att vi höll på att gå under allihop. Istället för att stödja krittiserade de allt jag gjorde. Jag var ensam med två pojkar på 7 månader respektive 2,5 år. Hade aldrig trott att detta skulle kunna ske, eftersom jag och pappan levde ju normalt, inga drog eller spritproblem. Han hade arbete och jag gick hemma. Krisen satte sina djupa spår i min redan så sarjade själ... Kunde inte se någon framtid, hade inga drömmar, ville bara dö!!! Grät som ett barn och var så arg... Mina ögon svartnade hela tiden då jag var där....
Då jag tog beslutet att de skulle få bo i familjehem, satt jag med tårar i ögonen och letade efter nya familjer. Kravet var att de inte fick vara i min ålder, utan de skulle vara äldre och ha erfarenhet, för här skulle de få det bra. Jag fick hjälp av socialassistenter, som verkade må bra av att se hur splittrade vi blev. Då vi bestämde oss för familjerna, så var det klart.... En vecka senare skulle jag åka hem. Pojkarna fick vara hos en kvinna som jag tyckte om... Hon var jourfamilj till dem till socialen kunde placera ut dem...

Jag kom hem, slets i stycken, grät och skrek pga att jag inte kunde finna ro. Tårarna rann i stora pölar och ville inte sluta komma. Orken försvann, svimmade flera gånger för jag inte kunde äta. Rasade ner från 57-53. Hela familjen var så illa att vi nästan gick under alla...
Sakta men säkert fann jag en punkt i livet. Nu skulle vi lära oss att inte ha varandra längre, vi skulle lära oss att vi nu tillhörde splittrade familjen.
Den ena hamnade till slut i Tomelilla och den andra i Kristianstad. Ja, de separerade pojkarna trots min äldsta sons familjehem erbjöd sig ta båda.

Nu har det gått många år, men såren efter det stor utbrottet sitter än kvar... Men idag är det inte lika sårigt, eftersom jag ser att de är älskade, uppskattade och sedda. Jag är så stolt att de fått ett liv jag inte fick. Blir så glad då jag hör att de har planer i livet, att de gör saker tillsammans med familjerna, syskonen och vännerna som bara älskar dem... Tiden har gett oss utrymme att kunna växa och bli de vi är...
Jag kan inte säga idag hur det skulle sett ut om jag inte hade valt detta alternativet, men för mig är det viktigaste att de har det bra och kan bli självständiga individer, som i sin tur låter dessa år prägla deras liv på gott och ont.....

Jag ser fram emot att få se hur de blir som vuxna män, hoppas de kommer då och ser att jag kan stödja de i livets svåra val.
ALDRIG, ALDRIG får mina pojkar veta hur illa jag hade det, de måste få veta att livet i deras familjer inte kommer att bli så. Kanske då de är vuxna, så kan jag berätta och då kanske de kommer att inse att det jag en gång gjorde i smärtans och gråtens tecken gjorde jag för just att jag ÄLSKAR DEM så mycket att jag börjar gråta då jag skriver detta....


Det svåraste är när människor frågar varför mina pojkar hamnade i familjehem, för varför det är så svårt att kunna göra det är för jag är inte den Sophie jag en gång var, idag vet jag att min roll som mamma duger så enormt bra att jag vet att min lilla dotter aldrig kommer att hamna i samma situation som de en gång gjorde.... Hon har en mamma och en pappa som tar hand om henne... Många blir i och med att de ser mig med henne förvirrade och kan inte förstå hur jag kan ge min dotter allt jag gör, men jag tror att idag har mitt inre barn fått plats, så jag kan vara mer mig själv och då kommer även den rollen på plats....