Jag älskar dig

"Pappa, jag älskar dig..."

Han hör inte mina ord, hur mycket jag än skriker så kan han inte höra dem, hur mycket jag än viftar med mina små händer framför ögonen på honom så hör han inte. Det är omöjligt för honom att kunna höra mig, det är till och med omöjligt för honom att kunna se mig, för mitt namn står numera skrivet bland stjärnorna.
Jag ser hur hans tårar faller mot marken, jag tar min lilla hand i ett desperat försök att torka saltet från hans kinder men det är förgäves. Hans tårar blir bara fler och fler, jag sätter mig bredvid honom på bryggan och tar hans hand. Omedvetet lägger han sitt huvud i mitt knä, det är som om han vet att jag är där.

Snön ligger vit på marken, den snö som jag en gång såg som någonting kul att leka i har nu förvandlats till det som ger mig värme om natten. Jag kan känna doften av nya rosor som lätt vilar på mitt snövita täcke. Det är han, min älskade pappa, som la dit rosorna. Han håller min mammas hand, det är som de söker tröst av varandra. De står vid en stor svart sten där mitt namn står skrivet i guld och deras tårar förvandlar mitt snötäcke till det allra sköraste av glas.

Han sitter återigen på bryggan, jag sätter mig bredvid. Jag sätter mig så nära jag kan för att få hans uppmärksamhet, men jag borde ha lärt mig vid det här laget att det aldrig kommer att gå. Varför är det alltid så att man kommer på allt man vill säga när det är försent? Snälla, gör inte samma misstag som jag. Jag sa det ofta till honom men jag kunde ha sagt det så många gånger mer. Det finns meningar och ord vi inte vet hur vi ska formulera till dem vi vill säga det till, men denna gång visste jag. Det var bara försent. Försent för mig att säga det till honom en enda gång till. Det var det sista jag hann säga innan vattnet skiljde oss åt, det var de tre sista orden som jag kämpade för att få fram. Jag hade ingen kraft, men jag kände en sista gång hur mina lungor arbetade för att få fram luft och styrka till det som kom att bli de sista jag sa. Orden lämnade min mun och min verklighet blev himmel och hans verklighet blev ett helvete. De tre orden var mina sista ord, och jag ångrar ingenting, jag önskar bara att jag kunde få säga det igen.

Jag ser hans dystra blick, hans tomma ögon tittar ut över den is vi en gång åkt skridskor på. Hans blick vänder sig nu mot den solnedgång jag ordnat för honom och tillslut lutar han huvudet bakåt och jag ser hur vinden torkar hans tårar. Det är då det händer. Han ler för första gången på länge men jag kan se att det inte är ett sådant leende som är där för att stanna. Det är leendet han använder när han tänker på ett minne vi delade tillsammans, leendet som sedan förvandlas till att underläppen börjar darra och att hans rosenröda kinder blir glansiga av salta tårar.
Jag tar hans hand, jag klämmer den hårt och hoppas på att han någon gång kommer att känna min närvaro. Jag vet att vi lever i två skilda världar men jag slutar aldrig att hoppas. Hans stora hand klämmer tag om min lilla hand, jag tittar upp på honom med tårar i ögonen. Han vänder sin blick mot mig, han ser mig i ögonen och för första gången är det som våra världar möts. Leendet jag pratade om förut, genomgår nu sin förvandling. Jag kan höra hur han försöker forma ord mellan snyftningarna, hans blick är fortfarande fäst på mig.

"Jag älskar dig också..."