I din mun skriver poesin sig själv
Du med ditt köttiga öga uppspärrat mot världen
Detaljerna samlar du i stilleben av spindelkroppar, knivar och skrot
Objekten ändras i takt med solen
Ett skuggspel av vardagsting

Du bär en vacker sorg över blod du inte fick spilla
En hämnd som Gud tog tillbaka
Eller kanske var det bara tiden som lade sin svala hand över dina heta panna
I syrefattiga miljöer torkar huden
En själens spetälska

I barnet ser du dig själv och den du snart ska bli
Till dess hade jag hoppats att du skrev
För om du inte gör det.