Illusioner i form av män, kvinnor, androgyner, går med näpna, diskreta steg på stadens kullerstenstorg, skyndsamt upptagna med att se upptagna ut, iklädda ängsliga ansiktsuttryck, nonchalanta ryck med axlarna,
så rätta, så speciella, med överlägsna leenden, munnar som målats, pumpats, otrogna munnar, förljugna munnar, uttalandes om självklarheter, plattityder,
men varsamt förklädda i oro över ännu en naturkatastrof, ännu ett terrordåd, ännu ett av Svearikets egna misslyckanden,
ja, de bryr sig väldigt mycket om världen, sittandes över det rekommenderade vinet i den rekommenderade restaurangen, så mondäna!
iklädda budgetvarianten av Solsidans karaktärer,
smyglästa rekommendationer från söndagsbilagan och plötsligt känns den nyaste iphone tröttsamt åldrande.

Min illusion iakttar, på det vis som den är född till att göra, på det urgamla, utdöda, men koketta cowboysätt, munnen full av skämselkuddens dun åt deras vägnar, åt mina, åt de kommande, men vad gör det?
i slutändan bär vi alla begärets tunga halsband som böjer ner våra huvuden mot nidbilden som speglar sig i februari månads vattenpölar;
den moderna människan, formad i asfaltens lera, gjuten sedan födseln i sin skräddarsydda kostym, blekt så många gånger att varje ny utgåva känns smutsigt förbrukad
och ändå förvarar vi våra halsband, som massivt hungrande och pliktskyldigt vilar kring våra smala halsar i den vackraste, dyrbaraste av Tiffanyaskar.

Svarta onyxstenar glittrar i natten, utmanande glitter på stadens folk, vems onyxsten väger mest, vems är störst, vems är vackrast, tyngst, mest bedrägligt glittrande i natten?
jämförandes, stoltserandes, polerandes tills rivsår lämnar floder längs våra händer, vägandes,
på all världens vågar, vi lyfter våra svarta stenar i ljuset, utan skam, blygsel,
som exalterade barn i Charlies chokladfabrik,
ja, vi bär begärets kärl med högmodighet,
oh!, begärets tunga kärl och kärlets tunga vikt på våra skuldtyngda axlar,
törstandes efter det som vi har fått, som vi kommer att få, det vi aldrig kommer i närheten av och slutligen fullkomligt uttorkade efter all begär vi inte kan bli fria ifrån, drömmandes, längtandes.

Svarta onyxstenar glömmer inte, nej, de förlåter inte, lämnar endast irriterande utslag på huden, påminner,
skälmskt de hånler åt vår skuld, när vi blundar för världsliga ting som inte på något sätt är eviga,
viker sig dubbla av skratt när vi istället brådskar med att rista in våra initialer på halsbandets silverplattform i våra desperata, sorglustigt trasigt vackra försök, förhoppningar om att leva vidare, om att få vår egen stjärna på himlen - - -

och illusioner i form av män, kvinnor, androgyner går med näpna, diskreta steg på stadens kullerstenstorg, skyndsamt upptagna med att se upptagna ut, förstår inte, vägrar förstå att de måste ta av sig det skuldtyngda smycket, ty det är vackert, och allt som är vackert - - -
vackert iklädda märker vi inte att det är svårt att bli fri från det gissel som lämnar ännu obemärkta spår i den spridande cancer som klämmer åt hårt, hårdare våra så rätta, så speciella, vackert tränade,
moderna marionettkroppar.