Istid i den enklaste världen
jag utvandrar naturligtvis

bergen tornar i en vass krona
molnen evigt frusna
i den kalla gudens anlete
ovan den svårbesegrade kitteldalen

gamla kvinnor lever ännu
ger mig käppar längs vägen
livet vandrar nyfiket

bergen samtalar mullrande
underjordisk långdistans
atmosfärisk telegrafi
jättedvärgens tunga mjuka basröst

upp i dagar
lavaströmmar vrider sig
träden svänger i smärta
himlen försvinner

visionerna kommer
mina armar fladdrar susar
jag är geten hopp hopp hopp
dansen faller in

krönet ljuger men jag låter mig inte bekommas

berget är inte heligt
jag är profan och nyfiken
men saknar vilja

bara rhododendron växer här
sjunger sin skönhet kargt
smeker mina nakna ben

istiden förföljer mig
trycker värmen framför sig
hägringar och mjuk sten
varma hällar
men jag stannar bara till drömmens avslut

krönet bekommer mig inte
ett litet steg för alla

i kitteldalen möts fyra världar
det är som i en bok jag läst men värre
jag kan inte sluta gå närmre
det svarta gräset har mina sulor

för varje steg slits mina sömmar
synen disassocierar
skalar min barm och
det är skönt

de fyra världarna möts inte
fogpunkten saknas
sådan är platsen
ögonblicket saknas
jag slits och fördelas
som dalens skinande vridande botten

jag blundar till kammen som nynnar
Kappsäcken hatten stjärnorna
Bubblorna självgenererar och stiger