Vissa rellationer fungerar så bra, att man bara blir så glad och önskar sig själv just en sån, men sen finns det många andra rellationer där man bara rister på huvudet och frågar varför.

Efter ett krachat äktenskap och en samborellation och några korta romanser bakom mig, så inser jag att det inte är så lätt att finna det där. Har jag blivit rädd? För självsäker, eller vad är det?
Eller är det så att man behöver 1000 år på sig innan man är redo att satsa igen?

1000 år är att överdriva, men varför möter man aldrig den där känslan igen? Många säger att jag är för kräsen, att jag inte litar på att någon kan eller vill ge mig kärlek.
Jag kom på mig själv då jag satt och diskuterade om just detta på en fest. Just det "Ingen, nej ingen kan ta mitt förflutna och acceptera det." Har det blivit en vana?

Varför jag frågar är pga att jag nog intalar mig det. Varför? Sätter jag ett prismärke på mitt värde som kvinna?
Hm, ja detta är inte bra om det är så. Då kommer jag aldrig att förstå varför någon kan bli intresserad av mig...

Många gånger då jag sitter och lyssnar på vänner, väninnor eller bekanta, så kommer den saken upp, för många av de jag känner är just singlar med just ett broket förflutet.... Är det vanligare än jag velat tro?

De säger att det finns en till alla, men är det så? Jag tror att om man är trasig, så ser man inte de man ska låta bli, man tror sig veta att man inte kan förtjäna bättre, varför inte det?

Jag vet att tankarna styr oss människor, så då styr mina tankar mig att inte röra någon alls eftersom då är risken stor att...
Men hur kan man veta det?

Är det så att vissa vill rusa in i något nytt?
Jag ryser bara jag tänker på att rusa. Varför måste man det?
Hör ibland att vissa flyttar ihop efter en vecka...
Oj, tänker jag... Men, sen visar det sig att det går bra. Men ändå funderar jag på hur det kan komma sig...

Är allt för många rädda för konflikter?
Om en rellation ska fungera och växa måste det vara på samma vilkor, det går inte att en styr hit eller dit, för då kvävs den andra och försvinner.

Ja, mina tankar fortsätter att snurra. Jag är inte desperat, söker inte heller, ser det så att om det dyker upp, så kanske om personen stämmer in i mitt liv här och nu.... Är det väskap jag söker hos en man?

Jag har inte rätt ut de tankarna, eftersom jag tagit det då såna situationer kommit upp. Då jag berättat att jag inte söker rellation, så har de backat och stuckit, men samtidigt har jag menat på att om man lär känna varann på djupet, så man vet vad det är för en, så kanske det går.
Kalla handen direkt och adjö har varit svaret.

Frågande har jag stått och undrat varför det inte går att umgås.... Hm ja, kan det vara så att de jag mött har haft för stora förhoppningar att de trasades sönder innan de gav sig själva en chans?
Jag vet inte, men det tackar jag för. Jag vet att om någon skulle säga så till mig och jag var tillräckligt intresserad av att lära känna den, så skulle jag välja vänskap, för att se var det gick hän....
Riktig djup vänskap är bättre än inget alls om det är en bra människa, som man kan utvecklas med.

Men jag borde kanske gå igenom mina tankar, fråga vad jag söker. Är det väskap, kärlek eller vad är det som jag tror en man skulle kunna ge?

Med mina erferenheter är det svårt att bara lita till hundra procent på en annan människa, för jag måste på något vis veta lite hur den fungerar. Vill ju inte hamna i samma sitts om igen om det någon gång skulle bli att jag mötte någon...

Jag trivs att vara singel, solo eller vad vissa kallar detta för. Klart det hade varit mysigt att dyka ner i soffan med någon annan också, få känna mig speciell för bara en enda person. Klart jag också skulle vilja finna kärleken, men måste man göra det till varje pris?
För mig är det inte så, utan jag lever hellre själv med mig, min katt och mina barn än att finna något jag ska klamra mig fast vid bara för att.

Märker att ju mer jag grubblar, ju längre jag varit singel, desto längre bort hamnar rellationer från min vy....
Blir så förvirrad, eftersom detta är väl baksidan av att vara singel, att man just är singel de kvällar man sitter i soffan, men man kan ju inte bli ihop med någon bara för att ha sällskap i soffan varje kväll... Hm hur skulle det se ut?
Nej sånt har jag väninnor till, även då jag dricker kaffe, festar eller bara bjuder hem.... Har en riktigt bra killkompis som ringer mig, så vi pratar om allt, asg och delar våra tankar, han bor långt här ifrån.... Men just det att ha vänner både nära och långt ifrån är en skön känsla, för då kan man känna sig viktig för många...

Eftersom jag både skapar med färg, skriver och målar så är jag en estet, som älskar att bara få leka... Så om det vore möjligt att möta någon i framtiden om 100 år hihihi, så kanske man kan dela den sidan också....
Mina tankar är inte så unika tror jag, för jag antar att många singlar sitter och tänker just detta.....