Trött, trött, trött
sova, sova, sova
usch så trist.

Saknar ett ämne
som får min kropp
ur balans.

Tårar faller, tankar
snurrar och
till slut bara
yrar och tappar
all lust för allt.

B-12 heter detta, som
jag saknar.

Injektioner varje månad
i sätesmuskeln
så jag ska må bra.

Missat en månad
och då höll min kropp
på att skrika.

Dra ner byxorna
en liten bit,
lägga mig på
britsen och få ett
stick, en sekund
sen ny tid.

Prata lite, undrar
varför detta är så.

"Du ska se detta som en
livslång behandling,"
säger de.

Aldrig kan jag sluta med det,
för då kan jag bli sjuk.

Opererat magen, haft
stress, tappat all
kraft för alla problem
jag haft.

Pigg igen och ler,
tänk vad den lilla
röda vätskan gör
för mig.

Slipper tappa håret, slipper
svimma av trötthet,
slipper må illa och darra
i mina händer.

Läste på nätet om detta.
Kan leda till döden
om man inte behandlar
med Behapan.

Provade först piller,
som jag skulle ta varje
dag, men ingen förändring.

"Orolig för dig."
Sa min doktor, som ordinerar
mina injektioner.

Värdena ligger bra, om jag
sköter min medicinering
ler och mår bra.

Blodbrist, anemi kan man få
om denna injektion inte ges

Vill inte ha det, då vet jag man
aldrig kan bli bra.

Nerver i kroppen är skadade
men vissa är bra, kan vingla
till ibland, men slipper
svallningar
och känna mig deprimerad.

Rastlös i benen, hetta, som går över i
frossa och
annat om jag missar. Måste
måste, måste sköta detta.

De har koll, annars hade de sagt
något.

Idag, jag tog denna injektion,
undersköterskan kallade in,
jag följde med.
Såg hon öppnade den lilla
plastbehållaren, och hällde
den över i spruta.
Upp på bristen.

Blunda, ont som bara den,
en sekund senare
drog jag upp byxorna och
fick en tid...

Ut i kylan med energi
snurrandes i mitt blodomlopp
för att tillföra mig
det vitamin jag aldrig
kommer att kunna
producera själv.

Trött en dag eller två efter
för kroppen jobbar, men
sen vet jag inte var jag ska gör
av med energin jag får.

Glad och lugn, hela mitt system ler
och jag kan leva normalt.

Skulle aldrig orka att
tappa håret i stora tussar,
eller hår över allt, vara så
trött och inte vara närvarande,
skulle inte orka se prickar
framför ögonen
eller tappa balansen mer.

Vill leva, vill vara okej med
hela mig. Inte vara blek och
trist, höra kroppen säga:
"Hallå!!!"
Vill orka stiga upp ur sängen,
utan att vilja sova igen.

Allt kommer ur denna lilla vätska,
lika röd som gift, men ack så
bra.