Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Barfota sprang Mia ute på asfalten en sen juninatt.


Sprickorna i fasaden bryter sönder hemligheten

Från en fest, som urartat rusade Mia ut, tårarna forsade, medan hon sprang, sakta insåg hon att skorna hade glömts hemma hos Peter, men nu var det försent att vända om.

Blod rann sakta längs pannan, färgade hennes, annars solbrända hud till röda strimmor. Hastigt tittade hon bakom sig och upptäckte att hon inte var ensam. Närmare och närmare kom följeslagaren. Andetagen hördes, som om han vore flåsa henne i nacken. Vittringen efter hämd spred sig i hela luften. Klänningen var söndersliten, blodet fortsatte rinna. Hon försökte springa ifrån mannen, men kände hur kraften ville rinna ur henne. Tårarna ville inte sluta komma.

"Hjälp!!!!"
"Ingen hör dig här!"
"Varför?"
"Ingen ska få veta!"
Hatets ansikte visade sig framför Mia, som hade tryckts ner i den våta asfalten.
"Vad vill du?"
"Du får inte gå till polisen!"
"Men..."
En smäll träffade henne rakt över munnen, så läppen spräcktes. Tårarna sprutade ut och blandades med blodet.
"Jag borde döda dig!"
"Har inte gjort något!" Skrek hon medan blodet sprutade.
Spottade ut och såg en tand följa med.

Sakta skred natten vidare in mot gryning. Mia hade haltat hem, vågade inte ringa, eftersom hennes mamma ändå satt och söp med en snubbe.
Öppnade dörren och möttes av spritstank, som fick henne att rusa in på toaletten. Rökosen blandat med gammal parfym och sprit formade hela lägenheten till ett moln.



Ingen visste att Mias mamma egentligen inte var hennes biologiska, utan en fostermamma med kraftiga psykiska problem, för enda sen hon placerats där hade kvinnan utgett sig för att vara hennes biologiska mamma.
En dag hade Mia kollat i en ask, som låg framme, där fann hon dokument som visade att hennes biologiska mamma hette Barbro och hennes biologiska pappa hette August...
Dokumentet visade också att hon hade sex syskon...

Sakta sjönk det in att hon levt i en lögn...
Varför?
Rädslan att sanningen skulle ge henne men, fick Mia att låta bli att säga något. Just som hon lagt tillbaka dokumentet hördes ljudet från dörren...
"Mamma?"
"Vad gör du här inne?"
"Letade efter mitt läppstift," fick hon fram.
"Om jag inte visste att du var anständig, så skulle jag slå ihjäl dig!!"
Tyst gick Mia mot sitt rum och stängde dörren efter sig.
Hemligheten tog hon med sig in på rummet...


Just denna morgon insåg Mia att lögnen måste komma fram. Tankarna kring hennes biologiska familj, fick Mia att bryta ihop. Blodet hade nu börjat torka in, men smärtan från slaget stannade kvar....

Några dagar senare klev Mia in på socialkontoret och anmälde sin fostermamma.
En socialassistent tyckte denna historia var så otrolig. Eftersom Mia lämnade sitt personnummer så kunde kvinnan finna att Mia hade biologiska syskon och föräldrar.... Hon lovade Mia att detta skulle bli förändring....




Fri vers av Filosofen2
Läst 246 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2011-02-16 22:21



Bookmark and Share


  SandraEriksson
Bra skrivet men det är hemskt att det får finnas.
2011-02-16

  thyra
Du berättat bra och med en verklighetbeskrivning som känns sann. Fint!
2011-02-16

    AA VIP
Stark text om en verklighet som finns, för den som vill se. Det anas också en känsla av ett möjligt hopp om förändring. // AA
2011-02-16
  > Nästa text
< Föregående

Filosofen2
Filosofen2