Jagärfeljagärfeljagärfel.


Ni hör det inte, men hon upprepar det gång på gång. Högt som man ska. Slår med hammaren. Hennes pissmyror till klasskamrater kommer att mörda henne bit för bit. Vaggar i hörnet och skriker i kudden. (Vad fan ska man skrika i en kudde för?)
Ni ser det inte, men under de där jeansen. Gömmer hon fyra lager till. Hon brukar ta en halvtimme på sig att ta på tightsstrumpbyxorstrumpbyxorlångkalsongerjeans, bhlinnetröjatröjakofta varje morgon, för att inte frysa.
15. 38. 165.
Ni hör det inte, men bakom de där tysta ögonen. Bakom den där ljusa rösten ni visar er vara så förtjusta i att imitera. Bakom alla förutsägbara ord hon vet att ni vill höra. Där ska ni se; Där göms skriken.

Jag är fel.

Varför talar jag om henne egentligen, när det finns nio miljarder myror till i världen och barn som svälter i Afrika? Så lågt. Förlåt. Även om det här inte precis är menat att vara ett rop på hjälp. Men jag vet inte vad jag ska göra när ångesten äter upp mig på det här sättet. När Broder Daniel och musiken inte längre hjälper. Du förstår?