Solen skiner idag
in genom min persienn
fyller alla med liv.

Tänker på min
fostermamma
som tog sina långa
skogspromenader.

Tiden log mot dig
ett tag, men efter
fem års busskörande
kastade du in handduken.

Kostymen hängde
snyggt utanför din garderob
för drömmen att kunna
köra fanns där tills du
inte kunde gå.

En dag rasade allt
i en trappa.
Nere i källaren du låg
röntgen visade
tumör!

Operation så du föll
mer.
Tumören lika
stor som ett
strudsägg.
Aldrig mer kunde du
prata.

Grät och bad till gud.
Allt var som i en dimma
och alla visste du inte skulle
överleva.

Ville krypa ur mitt eget skinn, men
visste inte hur.

Pratade med dig och jag grät
föll ihop, men ville inte visa dig.
Måste vara så strk för dig.

Nu det gått 15 år sen, men jag
minns så väl hur jag kände det.
Lovade att aldrig gå ner mig,
lovade att skriva så det bara
rann.

Du kämpade och kämpade.
nionde oktober fyllde du år
en månad senare begravdes du
efter att ha somnat in i ditt
eget hem då du blev omhållen.

Kan gråta än som ett barn, vill se
dig om det så bara är för en enda gång.

Idag kan jag skratta då jag tänker tillbaka
på alla enmansfester du hade i mitt
sällskap. Då vi åkte tillsammans
och åt.
Men jag blir också rädd då jag minns hur
håret lämnade ditt huvud tills du fick enorma tussar
på borsten, som du la i handen.

Du visade mig att man ska kämpa, jag
kämpar idag.
Minns även då jag såg dig
åka in på sjukhus om och om igen.
Minns då jag blev 18.
Fick en ask av dig, innan jag fick öppna
den var jag tvungen att lova:
"Om jag aldrig vaknar igen, lova att bära
denna sak nära dig, som minne.

Tårarna rann då jag såg bismarksringen
som jag satte på mig.
Glad att du levde, för då kunde du se
den passa på mitt finger.




Tiden har gått och jag måste börja
minnas dig som den du var.
Tårar har förvandlat mig till
en sörgande människa med många sår.