en post-it lapp
smått söndertrasad
av alla turer i papperskorgen
ihoppressad av ångesthänder
återfunnen.
jag kan inte riktigt
göra mig av med dig
du som bodde innanför
mina revben.
jag har minimerat dig
till en liten jävla post-it
en blå
den där du lämnade
första gången vi sa hejdå
med dina händer på mina höfter.
fyra ord.
ändå
tar du mer plats
än du någonsin
gjorde när du var närvarande.