Ballongen flyger
över mitt huvud,
den är röd och
kom bara till mig.

Under min promenad
fylls mina tankar
av sorl jag inte
kan få bort.

Ledsen och arg över
min oförmåga att kunna
forma mina ord rätt,
tankar som bara studdsar
planlöst i huvudet.

Tidens luftrum gav mig
den röda ballongen,
som nu mig följer i de
tankar som flyr.

En liten stund
senare spricker
solen upp och jag
ler.
Du bara står där som
om du visste jag var här
och behövde dig.

En kram, så varm och mjuk
formar ett ord som
jag viskar så bara du
kan höra.
Du ler, jag ler och
ballongen nu är borta.