Det fanns en gång ett land bortom regnbågen. Ett land av smultronglass och chokladpraliner. I landet bodde tre undersköna flickor. Alla tre med ögon som vilken bock i världen skulle ge sitt högra horn för att få förlora sig i.

En dag skulle de tre vackra flickorna gå ut i den stora världen, till lyckans blomstrande ängar, för att söka sig en man att älska och ge sin eviga trohet till. Himlen var blå och fåglarna kvittrade.

På vägen de vandra fanns en fors och öven dess vatten gick en gammal träbro. Vad många inte visste var att ett troll hade sökt skydd under brons träbjälkar. Det var ett litet troll, inte mycket för världen, med ett hjärta av glas som bara ville bli älskat.

Först kom den första flickan Bruse och skulle över bron. Tripp, tripp, trapp, sa det i bron.

"Vem är det som trippar på min bro ?" sa trollet försiktigt.

"Åh, det är jag, din första stora kärlek, sa flickan med en röst len som en sommarvind. Älska mig och vi skall dansa under stjärnor och se sol och måne kyssta varandra i gryningstimman."

Det lilla trollet kände en värme som spred i kroppen och hans glashjärta slog hårt. Men då hörde han en röst inom, som sa.

"Åh, nej, ta inte henne, ni är båda så unga. Ni kommer älska varandra tills dagens första timma kommer åter, men sedan kommer ni vakna och inse att det finns så många andra som passar er bättre. Vänta bara lite, så kommer säkert den andra flickan Bruse. Hon är mycket bättre för dig!"

Trollet grät en tår och den första flickan försvann i fjärran.

Efter en liten stund kom den andra flickan Bruse. Tripp, trapp, tripp, trapp, sa det i bron.

"Vem är det som trampar på min bro?" undrade trollet.

"Åh, det är bara jag, den andra flickan Bruse. Hon som skall ge dig livet, glädjen och den eviga tryggheten. Älska mig och du får somna på mjuka barm under dagens alla nätter.

Det lilla trollet kände skrattet i sitt bröst och var nära på att le. Men då hörde han åter rösten inombord som sa.

"Åh, nej, ta inte henne, hon är för ung och vacker. Hon förtjänar att få leva ut och växa till en blomma och så sin kärlek i vinden. Det är inte du som skall binda hennes sköra stjälk. Vänta bara lite, så kommer säkert den tredje flickan Bruse. Hon är mycket bättre för dig!

Trollet stävjde skrattet och den andra flickan var borta.

Rätt som det var kom den tredje flickan Bruse.

Tripp, trapp, tripp, trapp, tripp, trapp, sa det. Flickan var en kvinna och hade levt både natt och dag. Det knakade i bron.

"Vem är det som klampar på min bro ?" viskade trollen,

"Åh, det är bara jag, din förlorade halva, din syster och vän. Ta min hand och älska mig och vi skall vandra och tillsammans skall vi möta livets alla faror och till sist nå det eviga lugnet.

Trollet kände sitt glashjärta slå. I flickans ögon såg han så mycket som han alltid önskat sig av livet. Men så var den där åter, rösten som han hatade.

"Åh, nej, ta inte henne. Hon må vara stark, vacker, klok, bevandrad och mer levande än forsens vatten, men hon bär på så mycket inom sig. Du kommer stjälpa hennes liv och krossa hennes förhoppningar. Vänta, vänta, vänta!

Den vackra kvinnan sprang gråtande bort.

Liten, ensam och rädd gömde sig trollet åter under bron och kom aldrig mer ut igen.

Och så levde alla andra lyckliga i alla sina dagar.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut...