Söndagskväll och du ringer tills jag svarar. Min röst är sömning, vaknar upp till din. Du säger att de känns som hundra år, de två dagarna sedan vi höll om varandra sist. Jag ler och håller hårt i innebörden, just nu betyder jag något för dig. Just nu saknar du mig.

Mina händer krampar alltid när jag rört vid dig, väl medvetna om att jag riskerar att hålla dig för hårt.

Du kör genom ett Stockholm av isbanor, jag vrider mig bland lakan som smakar av ditt salt. Plötsligt klarvaken när du säger ”i morgon då sover jag hos dig”. Vill skrika att jag älskar dig men är livrädd för att halka. På en bokstav eller på den sköra mottagningen som är mellan oss nu.

"Längtar redan".

Vet att vi riskerar att brytas, vet att du kan lägga på. Så lätt. Du har klickat mig förr.

”Sov gott fina, jag är hemma nu”, säger du i mitt öra.

Jag behåller din röst i drömmarna den natten. Vill ha dig såhär för alltid. Varm och nära, bland favoriterna i min telefonlista. Vill att du ska välja mig på riktigt. Smeka mitt hår som en daglig rutin och säga att du tycker om mig.

"Jag tycker om dig. Tycker om. Dig."

Mig.

Vill att du ska stanna, repriseras. Vara min och hålla mig hårt tills det töar. Sedan ännu hårdare tills nästa vår.

Och tills nästa därpå. Och sedan nästa. Nästa. Och nästa...Igen.