De säger, vi tror du är trött, är det inte dags att ta en paus. Sådär, med punkt efter, inte som en fråga. De som redan har bestämt vad jag ska göra med mitt liv har uttryckt inte sin ärliga omtanke, utan givit uttryck för ett beslut. Du är trött. Nog nu. Punkt.

Jag skulle kunna vara riktigt trött. Trött på människor som tror att de vet vem jag är, på att hela tiden missa det där tåget som går framåt, att behöva hålla andan varje dag, utifall någon kollega får för sig att stryka mig över håret mot min vilja. Trött på medarbetare som inte ser en i ögonen när man pratar, som inte heller ber en hålla tyst när de är upptagna.

Också trött på att se dem i ögonen när de säger att vi gör det här för din skull, som om de verkligen tror på att jag är så blåst att jag inte fattar av vilken anledning de gör det.

Behöver jag vila? En paus? Möjligtvis från allt hyckel och alla försvarstal.

Och den här hissen har bara två knappar och det står -800 grader på den ena och den andra går till tvångsjackornas förlovade land och är lila med gula prickar. Vet inte än vilken jag kommer trycka på men under tiden jag funderar är det någon som har skurit ett hål i min kropp, ett hål rakt igenom mig, kan du tänka dig och drar ut all kraft, all lust och all kärlek ur mig. Och hissen rör sig stadigt neråt medan jag funderar. Och det blir långsamt kallare för jag rör mig mot de 800 minusgraderna, det enda ställe där jag faktiskt känner mig som hemma.

Jag tror, att de sett sig noga för, hon har skapat sig ett liv nu, hon har möjligheter nu, och titta, där fick hon ett erbjudande om unika utbildningar som hon skulle kunna ha använding för i framtiden, som verkligen skulle ta henne vidare. Få se, var är mattan hon står på? - Ah, där!

Ryck!

Tack säger man.

Nästan så att jag blir lite trött. Funderar på om det inte är dags att ta en paus.