Timglaset vänds
sanden börjar rinna,
vad händer då det
runnit ner?
Tystnaden lägger sig
som ett susande ljud,
formar allt till en dimma.
Dagsljuset
når in genom föntret
och lyser upp alla
mörka vrår.
Sanden rinner sakta, men
ändå så snabbt, åren rullar
på, formar kroppen
till en russinlik gestalt
till slut.
Än finns ungdomen, men
tankarna på hur det ska
bli då ålderdomen
når sin tid, kommer då och då.
Blir jag ensam?
Kommer jag få se barnbarn?
Kommer alla hem till mig, eller
väljer de glömma?
Fäktar, slår, vill inte tänka så.
Varför skulle just jag bli ensam?
Varför skulle just jag aldrig få
se barnbarnen om det kommer
några.
Tänk om mina barn fått så stora sår i själen
att de inte vill ha barn, tänk om de
väljer att leva ensamna, för
de är rädda att möta samma öde som
sin mamma?
Ryser av tankarna, men de poppar upp då
och då, kan inte stoppa dem, varför
ska det vara så?
Kommer att få svar den dag då jag blir
gammal, men låt mig då
få bli lycklig som jag en gång ville,
låt de tårar jag idag fäller
vara borta, låt min kropp vara så
bra att jag orkar...
Sanden rinner ut, tankarna slutar snurra,
jag vänder timglaset igen, för att
börja om igen.