Har suttit och sjungit och spelat denna finlandssvenska visa, som jag ofta hörde mina föräldrar sjunga, och den vemodiga längtan efter barndomens finlandssvenska kultur fyller mig med tacksamhet.

"1. Vi gingo så tysta en solskensväg
men tankarna gå, tankarna gå,
vi gingo bland blommor och grönskande träd
till åkerns väntande säd.
Och stillheten kring oss var lyckodrömsfull
som morgon i Eden.
Då satte vi skäran i råghalmens gull
på solvarm mull.

2. Vi bundo de kärvar en aftondstund
- men tankarna gå, tankarna gå -
då månskenet låg över lidar och lund
och älvens nattblåa grund.
Då sänkte vi händerna stundom ett tag,
och tiden stod stilla.
Det fanns icke gårdag, ej morgondag,
blott du och jag.

3. Väl skiljas vi åt av vatten och land,
- men tankarna gå, tankarna gå -
till solskensvägen och åkern vid strand,
där du kärvar i månskenets band.
Så fattigt blev livet för längtande träl,
men skörden vi bärgat
har lyst mig med minnen, har räddat likväl
min svältande själ."