Jag var på Pantbanken idag och sålde en bit av min själ.
Det var en intressant plats där många livsöden och historier kan berättas.
Själv sålde jag några guldsaker som en gång var mina käraste egodelar.
Kärleksgåvor från Kvinnan som i tio år var mitt Allt.
Nu är hon mitt Inget.
Klackringen med monogram från vår första jul ihop.
Förlovnings- och vigselringen som i nästan sju år alltid satt på mitt finger.
Nu är den avtagen för gott.
Guldhalsbandet med idbrickan som var min 30års present, med våra två döttrars namn ingraverade på baksidan.
Det bar jag alltid runt min hals, nu är den naken och blottad.
Jag trodde det var Vi för evigt.
Kanske fanns det aldrig något mer än bara hon och jag.
Sida vid sida, aldrig ihop.
För feg och vilsen för att visa mitt riktiga jag, fick hon se det jag trodde hon ville ha.
Hon bar på sina hemligheter.
En dag gick så allt åt helvete, murarna rasade.
Sen blev det värre.
Snart möts vi igen i rättssalen, i kampen om våra barn.
Det som skulle varit kärlek är nu bara förtal.
Nu står jag här med ett simpelt pantkvitto och några femhundralappar i min hand.
Och jag känner mig fattigare än någonsin förr.