Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Augustihimmel.

Någonstans hörs en dag vakna till liv, i frostbiten mark. Ingen sol, bara gråblek himmel. Tystnad, inte en fågel hörs. Bara en stilla vind. Träden står nakna och blickar upp mot skyn.

Jag ser din fräkniga hud, ditt leende och de envisa bruna ögonen. Varje gång jag vaknar ser jag dig. Jag ser de vi var, och de vi alltid kommer vara.

Solen hade aldrig varit så varm som den där dagen i ett tidigt juni, asfalten nästan brände genom min skor, och jag var glad. Nu var äntligen sommaren här och jag kunde ha mina finaste skjortor, shorts och vita seglarskor. Nu var äntligen sommaren här, och din hand i min.

Någonstans så visste jag att jag var lycklig, jag var den mest lyckliga människan. Jag var en enda stor klyscha, hela jag var just det, en klyscha. Jag kunde inte tänka på annat än hur ditt hår letade sig nedför din nacke.

Med desillusionerade ögon var jag lycklig. En hel sommar var du en del av mig, eller du var jag, för jag fanns inte, hela jag byggdes av delar av dig. Dina läppar mot mina, din kropp mot min.

Du talade ofta om vad du ville göra med ditt liv och var du ville vara. Du talade om den där sommaren när allt skulle hända. Den där sommaren när du skulle leva ut, den där sommaren när allt skulle sammanfalla med din stora vision. Du skulle resa, aldrig fastna, du skulle vara en fri kvinna. Som levde bara för dig, inte för någon annan. Du ville bli ihågkommen. Du ville att ditt namn skulle leva längre än dig.

Jag vet inte vem du var, bara hur din kropp kändes mot min, och vad du lät mig veta om dig. Jag ville nå innanför din hud, men du tillät mig inte. Jag nöjde mig med det, jag klädde in all din gåtfullhet i illusionen om total lycka. För jag älskade dig över allt annat, jag älskade dig. Jag älskar dig.

Ditt lockiga hår nådde till dina skulderblad, när jag blundar ser jag ännu din tunna ryggtavla. Det var det sista jag såg innan du klev ut ur min lägenhet, ut i sensommarljuset.

Augusti passerade mig utan ett ord från dig, utan ett livtecken, passerade augusti mig. Träden bytte skepnad i ett gulnande september. Varje dag var en enda lång längtan efter din fräkniga hud. I oktober låg jag utspridd längs kullerstensgatorna för allmän beskådan.

Jag inbillade mig att jag såg dig ibland på avstånd. Såg dig skyndandes bort, bort från mig. I november låg frosten på mig.

December gick förbi mig, januari, februari, mars i ett enda töcken. Inte ett ord från dig. I april, låg det ett kuvert i min brevlåda med mitt namn. Mitt hjärta började slå helt okontrollerat, med skakiga händer fick jag tillsist upp det. Din handstil. Jämna rader med runda vokaler. För första gången på väldigt länge hörde jag din röst spelas upp för mig, jag kunde höra dig läsa brevet för mig.

“För första gången har någon betytt något för mig. Men utan att jag velat se det. Du betyder något för mig. Jag har tänkt på dig. Jag har tänkt på dig, i städer vars namn jag inte kan uttala. Jag har tänkt på dig när allt bara varit nattsvart. Jag tänker på ditt nötbruna hår och hur du lyser upp när jag talar med dig. Förlåt, Fredrik, förlåt att jag aldrig kunde vara så den fina människa som du är mot mig. Förlåt. Min väg slutar här. Den tar slut här. Förlåt Fredrik. Minns att jag älskar dig.”




Prosa (Novell) av Caroline Lundström
Läst 320 gånger
Publicerad 2011-02-25 12:56



Bookmark and Share


  Susie Blomqvist Simu (poetry in motion)
Väldigt bra. =)
2011-02-27
  > Nästa text
< Föregående

Caroline Lundström
Caroline Lundström