Det här är för oss som inte kan förklara, för dig som inte är medveten och för mig som aldrig känt din puls. Jag hade sett dig, men bara på håll. Fallit för dig, men bara lite grann. Bara på håll. Alkoholens rus örfilade blygheten och golvade fegheten. Boom. Där stod jag, knäsvag och pubertal, cirka 30 cm framför dig.

32,5 för att vara lite mer exakt. Påverkad av stunden, påverkad av en flaska rött. Sa att jag ville känna din puls. Du dolde dina tvivel med ännu en cigarett, blåste röken i mina ögon, fimpade nonchalant och frågade efter vägen hem till mig.

Dina klackar mot shoppingstråkets gatsten skapade ett eko som spred sig till varenda gränd och esplanad i stan. Försommarnatt och tiden stod stilla. Som ett fotografi i vitt och svart. Som ett fotografi märkt av tiden, märkt av dig.

I en grönskande park lyssnade vi på fredagskvällens sorl, pratade om förlorade år och storslagna drömmar som ännu inte krossats. Unga och naiva. Sköra men stolta. Kände hjärtats eufori. Kände alkoholens rus sakta bytas ut mot kärlekens dito. Under en bar himmel löste vi stjärnornas gåta. Cassiopeia brann för oss.

Mina läppar mot din höft. Din hand mot min kind. Jag bad dig släcka din cigarett, du släckte mitt hopp. Du spelade ett spel. Jag blev utklassad och förnedrad. Du gick ensam hem den natten. Lämnade kvar ett paket Marlboro och ett rus. Av kärlek.

Jag fick aldrig känna din puls, Fick aldrig se dig igen, inte ens på håll. Det här är för oss som aldrig blev vi.