KAPITEL 1.

Siri kände sig ensam. När man inte är mer än sex och inga lekkamrater har och ens mamma är hos änglarna och ens pappa någon annanstans, var väl detta inte så konstigt. Att hon kände sig ensam alltså.

"Pappa prästen", som hon kallade sin styvfar, hade tjatat: - Siri, kom ihåg, inga hyss medan jag är borta! Och du får inte gå ut i Sjumilaskogen. Inte ens till den stora stenen. Du kan ramla ner och bryta armar och ben av dig. Och framför allt: du får INTE tända några tändstickor! Jag vill inte se att hela prästgården har brunnit ner, när jag kommer hem!

Siri visste inte varför Sjumilaskogen kallades just Sjumilaskogen. Hur lång var en mil egentligen? Och sju mil var ju sju gånger längre. Men Siri tyckte det var bäst att lyda. För den här gången åtminstone.

Plötsligt hörde hon rösten igen:-Siri, lilla, kom! Var inte rädd! Jag finns härinne i skogen. Kom nu och lek med mig!

Den manande rösten hade hon hört många gånger. Både inne i sitt huvud och någonstans långt därborta från skogen. Rösten var svår att stå emot. Men Siri visste att om hon lydde rösten, skulle hon bli tvungen att åka med prästen till kyrkan nästa söndag. Och det ville hon inte.

I kyrkan var det så tråkigt, tyckte Siri. Psalmer, som man inte förstod ett dyft av. Och så allt prat från den där konstiga korgen. Pappa prästen syntes bra däruppifrån. Det var nog meningen. Men Siri begrep inte mycket av vad han pratade om.

Han talade om Gud, det förstod ju den lilla flickan. Om hur Gud straffade alla, som inte gick till kyrkan och var stygga på andra sätt. Och hur han belönade dom som var snälla. Dessa tyckte han om. De skulle få roligt både på jorden och ännu roligare i himlen, efter vad Siri förstod.

- Nej, någon gubbe bakom ett moln, som sitter och glor på alla stackars människor för att straffa alla hyss, tror jag inte på, tänkte Siri. Det var ju mer än barnsligt. Gud sades ha skapat alla människor. På samma gång ville han straffa alla, som inte trodde att han fanns, eller hittade på hyss. Men i så fall skulle ju Gud vara elakare än jultomten.

Siri hittade en tändsticksask och fick fyr på en liten sticka. - Tänk att en så liten träbit kan elda opp hela prästgården, tänkte hon. Kanske jag skulle tända eld på ett papper. Bara för att få se hur det går!

Nej, Siri kom ihåg löftet hon gett prästen. Ingen lek med stickor. Hon blåste ut lågan , innan den svedde fingret.

- Om inte Gud var snäll, kanske änglarna var det i alla fall, tänkte Siri. Prästen hade berättat att varje människa hade sin skyddsängel. Den gick vid ens sida och den varnade för allt ont.

- Men hur kan änglarna vara snälla, frågade Siri prästen en dag. De tog ju min mamma ifrån mig. Elakt, det var vad det var.

- Din mamma, Siri, har det mycket bättre i himlen än hon skulle haft på jorden. Och en dag får du träffa henne.

- Jag vill inte träffa henne en dag, skrek Siri plötsligt, och hennes kinder blossade illandes röda. Jag vill träffa henne nu! Hon knöt sina små nävar och ropade än starkare: - Nu elaka änglar, är ni så goda och lämnar tillbaks min mamma. På stubinen! Hör ni det? Ni behöver inte mamma! Men det gör jag!

- Lilla Siri, svarade prästen ömt, försök lugna dig litet. Det är så mycket som händer här i världen som vi inte förstår. Ingen förstår varför din mamma skulle dö, när du föddes. Men en sak är säker: tro aldrig, aldrig att det var ditt fel.

- Vems fel var det då, sade Siri ömkligt. Det kanske ändå var den gamle farbrorn med vitt skägg, som kikar ner på oss som knyckte henne!
- Siri lilla, svarade prästen med ett litet leende. En sådan gubbe finns inte. Gud har ingen sett.

- Nej, och ändå säger du att man ska tro på honom. Du får gärna göra det, men tro inte, präst, att jag är så dum så att jag gör det!

Med det hade både "pappa prästen" och Siri låtit sig nöja. För den gången.

Siri öppnade den tunga dörren ut till trädgården. Där var det full sommar. Solen stekte, så att Siri tyckte att hon fick ont i öronen. På staketet satt ett par kråkor, som flaxade bort under höga skrän.

- Dumma kråkor, ropade Siri. Dumma sommar och dumma sol! Dumma träd och dumma buskar. Dumma hus! Dumma pappa prästen! Dumma alltihop!

Siri lade sig på gräsmattan under det stora äppelträdet, där det råkade finnas litet skugga. Och somnade tvärt. (forts.)