"Gud, kan du förändra precis allting" är nog ingen bra bön trots allt Sara. Man ska nog vara lite försiktig med hur man tänker.
Jag tror faktiskt inte att den är bra för någon eller något egentligen.
Och den passar absolut inte mig, så här trottoar-följandes med en tyngd på nacken, på väg hem från krogen... Det skulle vara som att be om att någon ska skratta åt en.
"Du var i stadiet då en del av alkoholen börjar pressas ut genom ögonen.
- Gud, kan du förändra precis allting?
tryckte du tyst fram med ord som visslade i kanterna, genom gluggen i framtänderna. Vi gick tillsammans på väg hem från årskurs 9:s avslutningsfest. Vi skulle liksom åt samma håll.
En sextonårig anorektisk uppsyn. Ett övergivet landskap. En näringslös och självförvållad tundra.
Tydligen hade dina grusiga gymnastikskor varit absolut för tagna för att nonchalant traska hem i.
-Skulle jag inte kunna få sova hos dig? Jag kan sova på golvet.
Jag tror inte att vinande örfilar som berättar att man haft dålig hand om ett par skor, gjorde dig rädd. Men du var rädd för det hade börjat kladda sig fast i själen, förändra dig... Skakat dig i grunderna."
Men den bönen skulle som sagt förvandlas till ett barnsligt bollhav i min mun.
Men nästa helg bjuder jag upp vem fan som helst,och stannar så länge hjärtat kan... och lite längre.
Sen kysser jag någon annan bakom hennes rygg, så länge lungorna kan... och lite längre.