Pänselns mjuka strån når duken,
fångar ett tillfälle
av olika kollörer av olja.

Palettens framsida formar
gamla målningars kollörer.
Kluttar av olika nyanser
formar ett litet samhälle.

Husens fasader visar upp
en prakt med människornas
klänningar och
skor.
Tavlans tidspåk ska vara från
1800-tal, men svårt
att återskapa den tiden som
man vill.

Gräsets olika nyanser formar
ett obegränsat sagoland.
Kan inte sluta leka med pänslen,
kan inte bara släppa kollörerna
och gå.
Måste fortsätta skapa.

I oljans dimma, stannar jag,
liksom ungdomens slöja, då
pänselns drag var allt jag levde för.

Varför kan jag inte måla längre?
Inte finna motiven eller
bara leka med pänseln?
Livets allvarligheter kanske åt
upp kärlekens vilda drömmar.

Är det så att min konstnärliga ådra
inte överlevde?
Försöker skapa, men inget vill fastnat
på duken. Dött, uttorkat, utsvultet.

NÄRING!!!
Behöver näring, men var ska jag få det?
Ingen som vill ge mina pänseldrag
något motiv, ingen som
vågar. Vågar jag om någon skulle ställa
upp?

Portrett är något jag gillar, kollörerna som går
ihop, gifter sig och kysser varann.
Nästan så bra som ett par
mjuka läppar kysser mina.

Kallt inre, hungrigt hjärta
skrikande trasig själ,
ynklig konstnär, som
övertagit poetens tungsinta tankar.
Vill ha en basker,
sticka till Paris, leva
så syndigt man bara kan just
för det är Paris.

Leva för dagen, kyssa en främmande
man, lyssna och titta på konstnärerna
på torgen. Springa upp i Triumfbågen, bara
snurra med armarna utsträcktra.

Vara kär och galen, springa naken på stranden
och låta hela mig frigöra sig tills kvällens sista strålar
syns. Sen rusar jag ut i havet och låter varje
liten cell av mig bli våt.

Fantasierna är det inga gränser på
drömmarna växer
verkligheten är en annan.