Jag såg mina systrar stå vid stranden
lägga om sina sår när huden öppnas röd,
skölja sina långa hår i himlaranden
skura bort sina synder med cigarrens glöd.

Jag såg mina systrar födas
de var sprungna ur mars månads gryning,
jag såg mina systrar sig bemödas
över den kommande vårens tyning.

De var det klara vattnets barn
väntandes, längtandes, redo att plockas,
men vävda med solas skördegarn
var det fördömt att med sånger lockas.

Luften var syrefattig, vinden för svag
systrarnas strupar torkade långsamt ut
människans röst var alltför vek, för vag,
lät vattnet darra underifrån mot sitt slut.

Alla byggnader som byggts
alla drömmar som drömts
människornas steg på marken,
ingångna, igenvuxna på den stig som glömts
kvävda små djur i den Noakiska arken,
den vackert uppbyggda staden som
av traktens melankoli fördömts
i den konstlat inristade barken.

Jag såg mina systrar stå vid stranden
gräset, myllan, trädens rötter de ägde,
ur deras sorgerop utlöpte branden
men i deras famnar ett sken vilade, det vägde.

Ty i mina systrar är branden svår att släcka
även om förintelsen vill sig närma,
mina systrar låter sina sista droppar läcka
till de torra stupar som vill kring livet svärma.

Jag ropade till mina systrar i dag;
låt mig födas bland mars månads absinter
Ge mig en själ, ett jag!
Vill lämna den ö som kallas för vinter,
för att skölja mitt hår bland era stränders behag.