Siri och hennes pappa.

Som du redan vet, hade Siris mamma dött, då Siri föddes. Det är inte ofta sådant händer. Men ibland sker saker, som inte BORDE få ske.

Siri hade en gång, då hon var tre år, frågat sin pappa, varför inte hon hade en mamma. Alla barn hon kände hade ju både en far och en mor. Oftast var det mammorna, som lämnade och hämtade sina barn på det dags, där Siri vistades, när hennes far arbetade.

Anders hade sett mycket ledsen ut, när han svarade sin dotter. - Du förstår, lilla Siri, din mamma blev så väldigt, väldigt glad, när hon fick se dig allra första gången. Du var precis den, hon alltid velat ha! Hon älskade dig! Men så hände det, som egentligen aldrig skulle få hända. Din mamma dog, och fick flytta till himmelen, när hon fött dig. Men jag tror att hon och du skall få träffa varann igen en dag.

Vad pappa Anders aldrig berättade, var att mamman, som hette Maria, fött ännu ett barn vid samma tillfälle. En flicka. Men hon dog bara ett par minuter efter det att hon fötts. Anders trodde inte att Siri skulle orka bära vetskapen om att hon också mist sin syster.

Siri trivdes på daghemmet. De andra barnen beundrade hennes konster. Hon vågade göra så mycket mer än de! Ibland hängde hon upp och ner i något träd "för att se hur världen såg ut på det viset". Hon ropade "Fortare, fortare", när hon åkte karusell och gungade högst av dem alla.

Vad hon inte gillade på daghemmet var maten. Ibland var det spaghetti med köttfärssås, som inte smakade något alls. Ibland serverades flottiga fiskpinnar. Och det värsta av allt var morotssoppan, som tyvärr sattes fram varenda onsdag. En gång, när tanterna inte fanns i rummet, hällde hon ut soppan i toaletten. De andra barnen, som såg det, ville inte förråda Siri. Hon var ju en hjälte på hemmet!

Siri och Anders hade det bra tillsammans. De bodde i Kristinehamn i Värmland, i en liten tvårumslägenhet. Anders arbetade som telemontör. Varje morgon serverade han Siri frukost på sängen. O, så goda smörgåsar han kunde göra! Siri kunde bara önska, så trollade Anders fram de bästa pålägg: ägg och sill, räkor, skinka, ost och annat. På lördagarna fick hon mjölkchoklad med "slagen" grädde", något som Siri älskade. Det var bara den obligatoriska tandborstningen hon avskydde.

Siri och Anders hade det bra tillsammans. När Siri väl var hemma igen på kvällen fick hon ofta sin älsklingsmat. Det kunde vara rotmos med fläsk. Eller spätta. Eller biff med mycket lök. Eller, mums: lever! Anders var en utmärkt kock. Han visste precis, vad Siri ville ha.

Och så lekte de tusen och en lekar, som Anders hittade på. Ibland klädde Siri ut sig till drottning och Anders var, förstås, kung. Vad roligt att få stå och beundra sig i den stora hallspegeln! Och så gömma ringen, "jagning" och allt möjligt annat! Anders försökte, så gott han kunde, vara både mor och far för sin dotter.

Och vilka sagor han kunde berätta! Samma saga om och om igen skulle det vara. Siris älsklingsberättelse handlade om två små flickor, som stal en helikopter. Den ena hette, förstås, Siri och den andra Gerda. Flygmaskinen hade en kväll landat på torget utanför flickornas hus. Barnen smög sig dit och minsann: var inte helikopterdörren vidöppen. Det första de fann var en jättestor fallskärm. Det var inte lätt att få den på sig, men efter många försök gick det. Siri hittade en knapp, där det stod "START" på. Hon tryckte på den, och med ett fruktansvärt brummande satte maskinen igång och flög rätt upp i luften, så att flickorna trycktes ner i sina stolar! De väldiga rotorbladen, som de hette, snurrade som besatta. Vilket äventyr! Siri var alldeles från sig av förtjusning, men Gerda var inte alls lika modig. Hon var blek som ett lakan i ansiktet och jämrade sig och gnydde att hon ville åka hem.

Plötsligt stannade de stora vingarna! Siri märkte att de föll som en sten mot jorden. - Vi måste ut härifrån, skrek hon. Och som det varit ett under lyckades hon slå ut en ruta och båda töserna kravlade sig genom den! Men fallskärmen vecklade inte ut sig! Drag i spaken där, skrek Siri till Gerda, och det gjorde hon. Och nu, har man sett på maken! En jättelik skärm vecklade ut sig och farten bromsades upp med ett väldigt ryck! Flickorna seglade sakta mot jorden.

Plötsligt hörde de trummor. - Var är vi nånstans, frågade Gerda ängsligt. - Jag vet inte, sade Siri, men var inte rädd. Slutligen kände de att deras fötter blev våta. De hade, tro det eller ej, hamnat i en stor gryta, som några afrikaner just höll på att koka grönsakssoppa i. Som tur var, hade inte vattnet blivit så varmt ännu, så flickorna svedde bara sina fötter litet grand.

Afrikanerna flydde åt alla håll, när de fick se Siri och Gerda stå i grönsaksgrytan! Men så småningom lugnade de ner sig. Det var ju inga andar! Det var bara ett par små flickor, som hade en annan hudfärg än de själva, som dumpit ner från skyn!

Afrikanerna, som var mycket vackra, som afrikaner är, betraktade så småningom Gerda och Siri som prinsessor. De blev hyllade på alla sätt. Afrikanerna var de snällaste och godaste människor flickorna någonsin träffat.

Men till sist var de, fastän de inte ville, tvungna att åka hem. Denna gång blev de hämtade med en annan helikopter, som inte trillade ner. Och därhemma: vilket jubel! Alla ville fira de små hjältinnorna! Det blev ett hurrande och ett festande, som varade i veckor.

Sedan levde Siri och Gerda lyckliga i alla sina dagar. Å, vad Siri älskade den sagan!

(Forts.)
(Forts.)