Siri måste flytta hemifrån.

Så gick åren. Siri blev äldre för varje dag, som vi ju alla gör. Men efterhand, när hon fyllt sex år, märkte hon att hennes pappa på något sätt förändrats. Visst: han skötte om henne på bästa sätt och var alltid vänlig mot henne. Men hon tyckte ofta att hon liksom inte längre kände igen hans röst. Eller hans sätt att vara. Ibland började han, när Siri minst anande det, att gråta våldsamt. Siri blev förskräckt. Vad hade hänt med hennes glada, trygga pappa? Varför kunde inte hon själv känna sig lika glad och trygg längre, som hon alltid gjort?

Naturligtvis kunde inte Siri förstå att hennes far hade drabbats av något, som kallas depression. Det är, när man inte tycker att någonting är roligt längre. Man vill bara gråta, fast man ofta inte kan.

Anders hade under många år försökt glömma sorgen efter sin fru och efter sin dotter. Båda dog ju, som du vet, när Siri föddes. Men sorg är någonting man inte kan komma undan. Hur gärna man än skulle vilja. Den finns där, hur man än försöker fly ifrån den. Ibland måste man få gråta, antingen man är stor eller liten, pojke eller flicka, feg eller modig. Siri hade, som alla barn, gråtit många gånger under årens lopp. Särskilt när hon saknade sin mor. Men pappa Anders ville inte tillåta sig själv att vara "svag". Han hade förträngt, som det heter, sorgen. Nu kom allt på en gång.

Det gick som det gick. Anders började missköta sitt arbete. I stället för att åka till jobbet, åkte han ofta hem när han lämnat Siri på daghemmet. Och bara lade sig att sova. Men det går inte ens att sova bort sorgen. Bara fly ifrån den en liten stund.

- Siri, sade Anders en kväll sedan han berättat Siris älsklingssaga. Du vet ju att jag inte mår så bra. Jag saknar mamma så väldigt, väldigt mycket. Precis som du. Tyvärr har jag börjat dricka sprit. Och dricker man sprit klarar man ofta inte av att sköta sitt jobb.

- Vad är sprit för nånting, frågade Siri.

- Det är en smörja man häller i sig ibland, när man känner sig ledsen. Man tror att allting ska bli roligare då. Men det gör det inte. Man blir bara konstig av att dricka sprit.

- Ja, pappa, svarade Siri litet svagt. Du har varit litet konstig sista tiden, tycker jag. Du har pratat konstigt också.

- Ja, Siri, älskling, svarade Anders. Jag vet. Jag vet också att du är en mycket modig liten flicka. Men nu, Siri lilla, måste du vara extra modig, förstår du.

- Varför måste jag vara extra modig nu, frågade Siri, som anande oråd.

- Du förstår, Siri, jag får inte ha dig kvar hos mig längre. Det finns människor som tror att bara för att jag inte har ett arbete, kan jag inte klara av att sköta dig. De har helt fel, men jag kan inget göra åt, vad de inbillar sig. Jag är rädd att du, för en tid, måste åka till ett barnhem. Jag tror nog att du ska trivas där. Och jag lovar att komma och hälsa på dig!

- Vad menar du, pappa, skrek Siri, och knöt sina små händer mot honom. Ilskan och raseriet gjorde att hon plötsligt blev alldeles blå i ansiktet. Jag har ju varit på barnhem alla dagar, då du jobbat. Men det är HÄR, hos dig, jag bor. Tro inte att jag ska flytta till något idiotiskt barnhem! Bara så du vet! Hennes röst hade blivit alltmer gäll.

- Siri lilla, vi talar mer om det i morgon . Jag skulle nämnt det tidigare för dig, men jag har inte orkat. I morgon måste du resa från mig för ett tag. Jag är lika ledsen som du för det. Försök sova nu, älsklingen min.

- Men du, pappa, får gärna vara vaken hela natten och ångra dig och tjuta för att du varit så elak mot mig. Och lurat mig att jag ska på barnhem. Du kan själv åka till ditt jäkla barnhem! Jag gör det i alla fall inte. Ut ur mitt rum! Försvinn! Jag vill aldrig se dig mera! Du är inte min pappa längre! Ut!!

Siri somnade slutligen av ren utmattning. När hon vaknade nästa dag, kom hon plötsligt ihåg, vad de talat om kvällen innan. Hon och hennes pappa.

- Pappa, ropade hon, var är du? Kom genast hit!

- Vad vill du, Siri lilla?

- Vad gör du?

- Jag håller på att packa dina väskor i hallen. Som jag sade igår, måste du och jag skiljas åt för en tid.

- Pappa, hur kan du göra så här mot mig? Jag som alltid har trott på dig. Jag trodde att du brydde dig om mig. Men det gör du inte. Du hatar mig. Och jag hatar dig. Du är inte min pappa längre. Det ska bli skönt att bli kvitt dig!

- Kom och ät litet nu, Siri. Jag har brett några av dina favoritsmörgåsar.

- Jag tänker INTE äta dina äckliga smörgåsar, skrek Siri. Och jag tänker INTE åka! Jag sätter mig här och rör mig inte ur fläcken.

Och så satte sig Siri på stolen i sitt rum. Hon stirrade in i väggen och hennes mungipor var så långt ner de kunde komma.

- Siri lilla, nu måste du skynda dig, manade Anders. Bilen kan vara här när som helst. Du måste klä dig. Jag har lagt fram dina kläder i hallen.

Men Siri lät sig inte rubbas en tum. Hon satt där hon satt. Som om hon varit en stenstod.

Hennes pappa hade inget annat val än att försöka få på sin motspänstiga unge kläderna. Det var inte lätt. Det vet alla som försökt klä på ett trilskande barn. Men efter en väldig kamp lyckades han till slut.

Just när han var klar, ringde dörrklockan. Anders öppnade. - Goddag, goddag, sade en tjock farbror, som såg ut som en tyngdlyftare. Han steg in i hallen med energiska kliv. Efter honom klev en mycket mager tant in och hälsade. Hon sade att hon hette Ada. Hon skulle följa med till barnhemmet, sade hon. Som Siris sällskap.

- Detta är Anders, förstår jag, sade tyngdlyftaren. Och här har vi Siri. Jag heter Brutus. Om allt är klart, kan du komma med oss till bilen nu, Siri, så åker vi.

- Jag är inte alls klar, skrek Siri i fullt raseri. Och jag åker inte till ert eländiga barnhem. Bara så ni vet. Åk ni dit själva, om ni tycker det är så roligt. Jag tänker i alla fall inte följa med!

- Siri, lilla, följ nu snällt med farbrorn och tanten sade Anders vänligt och försökte beveka sin dotter.

- Nej, har jag ju sagt, ropade Siri, alldeles vild.

- Då blir jag nog tvungen att bära ut dig till bilen, lilla vän, sade den jättelike karlen. Mannen var så stark att Siri inte hade en chans att komma undan, hur hon är försökte spjärna emot. Men hon slängde ur sig en stor spottblaska, som hamnade på mannens panna. Själv hamnade hon i bilens baksäte bredvid den magra tanten.

- Pappa, vrålade Siri. Hjälp mig! Hjälp mig!

Men ingen och ingenting hjälpte. Det enda hennes pappa kunde stamma fram var: - Förlåt mig Siri. Jag ville INTE att det skulle bli så här. Men det ordnar sig säkert till slut, det tror jag. Och jag ska snart komma och hälsa på dig, det lovar jag.

- Du har lurat mig, skrek Siri av förtvivlan och raseri.. Jag vill aldrig, aldrig se dig mer! Jag hatar, hatar, hatar dig!

Och så slogs bildörrarna igen och bilen rullade iväg.

(Forts.)