Gråter, skriker sparkar på allt och jävligt hårt tillbaka slår,
lämnad i mitt egna mörker av sår och en evig blödande ven.

Tappat hjärtat, varje sekund andas tyngre och betydligt mindre mod,
allt finns inom mig kvar, jag kvävs av min inre flod.

Bäck svart himmel, även om de är över, så har allt förändrats, kvar är ett svart hjärta,
vem är jag att ensam slå och dränka sorger i dunkel smärta.

Möter mina sekunder som blir till minuter, blundar och faller genom molnet med öppna händer,
ensam, springer, stannar, är fast i mina egna återvändsgränder.

Gatan har ingen riktning om vart jag ska,
väskan är slarvigt packad, en jacka och de är bara att uppgiven dra.

Springer så fort att mina nakna ben är såriga av kullergatans hårda sten,
husen har släckt sina fönster, blodet rusar och otröstliga men.

Slogs av tanken, brottades ner till marken av mitt andra jag,
finns inte i min värld att visa att masken är borta och att jag är svag.