"Skogsstenen:

Den är hela tiden där
fast man inte ser den.
Granarna gömmer den
under sitt gråa mummel
rönnarnas fingrar
ritar villsamma skuggor.
Den är ett med sin skog.
Men just före solnedgång
stiger den plötsligt fram
helt och hållet belyst:
tung, med sin trotsiga topp
säger den: jag är här.
Så gör också sorgen.

Det som sker:

Det som sker vet vad jag är räddast för
det är därför det sker
och det säger till på förhand
så jag kan beundra
precision, punktlighet
när det sker.

Avskilt område:

Föråta därför att man glömmer
sker som i naturen
där den taggigaste gren dör bort
glömma för att man förlåter
sker på guds område
dit få har tillträde.

Musslan:

Hur det skaver och skaver
det onda lilla kornet
hur det gnaver och gnaver
mitt innersta kött
tvingar mig tätna
samla min motkraft
tvingar mig tåla
den främling jag fött.

November:

Nu har liv och död skilts åt.
Döden vandrar bortåt
längs de svarta löven.
Livet har gått hem till sig
och sover i sin rotstock.
Fälten andas djupt
och lägger sig tillrätta.
Mörker och vila. Äntligt."