Det är fel på trafiksignalen och pendeltågen går inte hela morgonen. Folk strömmar till tunnelbanan.

Tjockt vid ingången, tjockt på rulltrappan och tjockt på perrongen. Suck… Jag vill hinna till jobbet. Tåget stannar, och dörren öppnas precis framför mig. Vilken tur!

Vagnen är redan full, men jag dras in tillsammans med några andra. Vi står hoptryckta, i en stor omfångande kram. Vad mer önskar man sig tidigt på morgonen?

De två är bakom min rygg, tätt intill mig och varandra. Jag känner hur han tar djupa andetag varje gång han börjar prata. Hans röst är mörk och därför hörs den i halva vagnen trots att han viskar.

- Du är så fin.

- Mm.

- Jag ska göra allt för dig.

- Sluuuta.

- Du är så vacker. Jag vill se dina ögon när jag vaknar.

- Skulle du inte byta nu?

- Nej, jag åker med dig, och byter senare.

De står tysta en stund. Han lyfter upp armar (jag känner det) och kramar henne.

- Du anar inte hur mycket jag vill göra för dig. Allt, precis allt.

- Lägg aaaav.

Tåget stannar. Hon axlar sig fram åt mot dörrarna. Det är bara hon som går av. Ryggen är rak. Snabba steg att håret fladdrar. Klackarna spikar i perrongen. Hon vänder sig inte om. Nej, hon ska inte vinka.

Tåget rullar vidare. Tyst i vagnen, och tjockt i luften. Han står ännu bakom min rygg, infångad i en stor kram, och jag känner hur han andas.