han kysste mig på halsen
medan mina livlösa ögon fokuserade på mörkret
för jag vet ju hur han är, hur lätt han alltid ångrar sig
när han säger att han vill stanna i min famn för all framtid

jag ville behålla honom, han behöll mig
han ville glömma mig, jag mindes honom
men det krävdes aldrig mycket
för att han skulle vilja ge upp

så vi reste oss upp ur tidens leda
ty var gång han tvivlade, jag krackelerade
och jag ville bli hållen i hans famn
ville hålla honom i mina armar

jag kunde höra hur han stängde ytterdörren bakom sig
men jag behöver dig nu anton
och du lovade ju mig att inte gå
aldrig igen, du sa det, du sa faktiskt det

låt sorgen forsa över mig